Iväg som ett åskmoln – tillbaka med ett leende

På lunchen igår skull jag och min namne Mia Thomsen jogga i Ursvik. Vi försöker få till en löpdejt i veckan, mest för att ses och bonusen är att samla kilometer.

Jag var stressad, irriterad och faktiskt lite arg för saker som gick fel på jobbet. Hon var yr. Vi valde att promenera istället. Båda var ombytta och meningen var att jag skulle utvärdera mina Innov8 X-talon 212 inför HMdS. Skorna satt på foten och vi traskade iväg. Jag fick avreagera mig och skogen lät mig hållas. Likaså Mia. Hon känner mig utan och innan.

Mia och Mia Thomsen. Lugna, glada och harmoniska efter skogspromenad och samtal. Foto: privat

Trött och stressad ger mig en kort toleransnivå. 45 minuter i skogen med Mia började surt men avslutades med skratt. En av det stora sakerna med att springa långt är att hantera tankar och dippar. Att hitta redskap för att bryta ett tråkigt tankemönster och ta reda på orsaken till det. Först då går det att åtgärda. Ju fler långa tävlingar jag sprungit, desto bättra har jag blivit på att hantera det.

Så hur mycket jag än hade att göra på jobbet så valde jag att gå iväg. Det var nog räddningen för både mig och mina kollegor.