>
Under KUL-helgen fick vi lyssna på Mattias Bramstångs äventyr när han sprang Trans Europe Footrace från Italien till Nordkap.
Jag lyssnade, förundrades, inspirerades och njöt av alla bilder. Vilken utmaning att ta sig löpandes genom Europa; 4700 km i 64 etapper. Mattias gjorde detta tillsammans med Andreas Falk. Båda killarna är fantastiska förebilder och deras prestationer är helt grymma.
Staffan – Min egen Andreas Falk 🙂Mattias berättade om naturupplevelser, klimatförändringar, småförkylningar, inflammationer i knän, blåsor på fötterna och om att bo med många andra tillsammans i konstiga utrymmen.
Jag och Staffan – förhoppningsvis ett team på GAX Trans Scania?Varför är jag livrädd nu då?
Jo, Mattias berättade att han under de 64 etapperna sprang mycket långsammare än han tidigare gjort. Nu efteråt är han inte i närheten av sin snabbhet som han hade innan.
Shit! Shit! Shit! Jag har inte tränat eller utfört någon snabbhet sedan i våras. Jag har tjuvstartat min ultrakarriär och njutit omkring i löparskor. Jag har sprungit längre och längre. Samtidigt långsammare och långsammare. Och om 6 dagar börjar min hårdträning. Den som ska göra att jag kommer längre på 6 timmar. Då måste jag ju bli snabbare. Nästa vecka skrämmer mig. Jag är livrädd.
Att möta sina rädslor och övervinna dem bygger pannben – Ge mig tillbaka mitt fokus – det som jag hade precis här!
>Snabbt är värre än långt. Även om det är fortare överstökat så är det liksom mentalt jobbigare! Det är därför marathon är så mycket skönare än 10 km!
>Äh, du har inget att vara rädd för! Du är ju superwoman!! 🙂
>Anna: hua – milen är skrämmande – finns alldeles för små marginaler. Men jag fick ju tips om mina tusingar – de kan bli 998-ingar 😉 och då känns kortare bättre än längre… konstig skalle man går och bär på!
Andréa: Nu har nog Superwomandräkten blivit dammig av de långsamma turerna – får se om den dammas av nästa vecka!
>Förr eller senare kommer man till den punkt att idéerna blir allvar. Det är lätt att få en sak på hjärnan – och jäklar vilken ångest det kan bli när man inser att idén eller drömmen börjar utvecklas till en realitet.
Jag tycker inte det handlar så mycket om pannben och fokus som just insikten att nu är det frågan om en verklig del av ens liv. Reality check, liksom.
Så jag sympatiserar hellre med dina känslor än att jag ger dig en klämkäck klapp på axeln. Det är inte pepp och klämkäckt som behövs nu, det är arbete som gäller 🙂
>Du är vårt Andreas Falck.
Beviset.
Nice/Cannes maran. 2300km från Stockholm.
Jag pratar 2 minuter med 2 svenskar, en från Lund och en Stockholmare.
bla bla bla, mara, ultra, TEC, Skåne…
Stockholmaren (i midnatsloppet 2009 tröja) säger:
– Jag har en kompis, hon har sprungit GAX.
– Vad heter hon frågar jag?
Han svarade inte Andreas Falck i alla fall.
>Frågan är varför han springer långsammare nu? Tränar han samma som innan? Och VILL han springa snabbare? Hur länge sedan var det de sprang? (Har för mig att det var i år någon gång och det är klart att det kan sitta kvar i kroppen då!) Du behöver inte vara orolig. Vill du bli snabbare, då BLIR du det för det ser ditt pannben till! Och din fokusering!:-)
>Gullfot: Du har så rätt. Jag avundas ditt fokus och din plan. Jag borde haft en plan i år…men jag blev liksom kaos med finanskrisen (eller är det töntigt att fortfarande skylla på den?) Jag vet att jag är långsammare, nu är det stenhårt arbete som gäller. Läskigt som bara den.
Le Raf: Skojaru? Hur stor är sannolikheten för det? Nu blir jag nyfiken… Du får pace:a mig på TEC så kan jag säga att jag känner dig när jag hamnar i udda lopp framöver! Ultravärlden är liten, marathonvärlden lite större.
Ingmarie: JAg tror att han inte börjat träna normalt ännu. Att springa så långt som de gjorde i somras blev ju mer som ett tillstånd snarare än löptävling. Klara distansen liksom. Nu vet jag inte hur mycket man bryter ner kroppen på det antalet mil alla dagar i rad…eller om han tränar annat för att få tillbaka löpglädjen. Jag har ingen idé om hur mycket snabbhet han körde innan och inte kört på 2-3 månader. Men jag vet att JAG inte kört snabbhet på väldigt, väldigt länge.