Att nattlöpning skulle vara så jobbigt hade jag ingen aning om. Att kroppen inte skulle lyda det huvudet sa till den är ofattbart. Jag hade som mål att ”bränna av” 6 mil på 7 timmar och sedan ta det lugnt. Jo tjena! Som vanligt håller inte mina strategier när startsignalen går! Den första jag träffade när vi kom fram var Fever som körde 24-timmars, hans fru Åsa skulle köra 12. De tillhör eliten och jag blev glad att de kände igen mig från 6-timmars i Skövde. Jag är ju bara en rookie i ultrasammanhang. Fler kända ansikten dök upp Holemolan B tackade för teet som jag serverat under TEC och Jan-Erik från Skövde-loppet såg glad ut när han fick syn på IF Linnéa-truppen. De körde 24-timmars och hade startat kl 10 på förmidaggen. Det var varmt och kvavt vid varvningsområdet där det stod en del tält uppställda för de som ville sova eller hade familjen med sig. En stund före start dök Rune Larsson upp – min idol. Jag blev glad inombords och jätteblyg. Han sprang ett varv med Holemolan B och sa att han kanske skulle dyka upp på morgonkvisten och se till oss, han skulle inte själv delta i tävlingen.

Strax före 22:00 stod vi 22 stycken löpare samlade runte en batteridriven köksklocka och väntade på att den stora visaren skulle visa hel timme, vi sprang iväg på given signal. Jag lät kroppen bestämma farten och det kändes som jag sprang i 5:30-tempo. Det visade sig att jag låg i 5:55-6:15-fart.

Lördagens värme hade gjort hela stället kvavt, sommardoftande och dammigt. Banan bestod av olika underlag, där starten var grusväg som övergick i skön skogsväg ner mot en vacker badplats, sen upp i en ny liten skogsdunge med två små lutningar (som skulle växa sig gigantiska under nattens lopp). Ut ur den andr skogdungen genade vi över en platt, hård gräsplan in i nästa skuggiga skogsdunge – härifrån kom vi ut på en asfalterad väg i 200 meter för att vika av på grusvägen som tog oss ner mot den stora gräsmattan, motionsgården och varvningplatsen.

Trots att det gick rätt lugnt och långsamt kändes det piggt och snabbt. Det kan bero på att vi delade banan med de 55 stycken löpare som skulle springa i 24 timmar och redan avverkat 12 i värmen! Vilka fighters!!

Eftersom jag gick på känsla ändrade jag min strategi på en gång och loppet blev såhär:

Jag sprang tillsammans med River. Hans längsta distans var ett halvmarathon och han ville se hur långt han orkade. Jag försökte ge lite tips om påfyllning av vatten och energi var 4:e varv, att försöka trycka tillbaka foten i skon efter nedförsbacken för att slippa ont i tårna. Jag fick lyssna lite på pulsspinning, Göteborgsvarvet och annat smått och gott! Vi hade som mål att få promenera ett varv, men först efter 20 löpta kilometer. Vi kände oss sugna att promenera redan efter 18, men det fina med kilometerbana är att ”ett varv till” alltid funkar.

Jag stretchade först, gick på toaletten (äntligen!!), fyllde på med vatten, sportdryck och tog med mig två små smörgåsar att äta på vägen. Sedan tog jag min promenad längs banan (som var uppmätt till 1096 meter). Det var skönt att sträcka ut benen.

Nu sprang jag med lite olika människor. Mest med Staffan och Sofie från klubben. Jag skulle få promenera igen när jag passerat 30 km. Det gick rätt långsamt och jag var sugen på att gå flera gånger. Men hela tiden tänkte jag ”bara ett varv till” springandes.

Promenerade två varv, började känne mig stel och lite trött. Satte upp nästa mål till 4 mil, då skulle jag se till att få massage och bli utstretchad i sätesmuskel och hamstring.

Beslöt mig för att springa 5 varv och gå ett. Fyllde hela tiden på med energi i små doser. När jag hade kommit knappt 38 km ropade jag till sekretariatet att de skulle väcka massören för om två varv skulle hon få knåda och stretcha. Och det fick hon. När jag kom in efter 40 km tog jag lite kaffe, en FlapJack och en smörgås. Jag fick massage på min högra rumpmuskel och tjejen stretchade ut baksida lår och rumpa på mig.

Promenad. Jag fortsatte att fylla på med energi.

42-55 km
Varvade promenad och löpning. Peppade de 24-timmarslöparna, förundrades över Åsas styrka, sprang med Sara Träningsglädje, promenerade med Sofie och Johan. Snackade skit med Staffan, dansade för sekretariatet… blev sömnigare och sömnigare…

Blurr, virrvarr, sömnig, stel, glad, uppåt, sömnig igen, bara sooooova lite. Benen gick och huvudet nickade. Under ett av varven höll jag på att somna, jag gick och blundade och undrade om någon skulle väcka mig om jag lade mig på den inbjudande gräsmattan nere vid badplatsen… Sofie skuttade ikapp mig och frågade hur det var. ”Jag måste sova”. Jag var redo att kasta in handduken i ca 10 sekunder. Jag tog ett extra varv promenerandes med Sofie, sen gick jag in i omklädningsrummet och tog en powernap.

Efter 25 minuters tupplur väckte Sofie mig. Jag ställde mig på stela ben och försökte ta mig ut ur omklädningsrummet. Hela kroppen skrek ”Ligg!” men huvudet hade fått en kick. Jag tog mig mödosamt ner för de tre trappstegen från huset och lunkade fram till vätskekontrollen. Tog ett glas sportdryck och satte fart på maskineriet. Jag gick fortare och fortar… lade två varv bakom mig och blev så grymt inspirerad av Saras Grabb. Jag hakade på honom och sprang 6 hela varv i 6-minuterstempo. Det gick som på räls. Det var kul igen. Det var 3,5 timmar kvar och jag skulle banne mig klara 8 mil. Skulle, skulle, skulle.

När tävlingen startat 9 timmar tidigare sprang Saras Grabb iväg i hiskelig fart. Han är en strax-under-3-timmarslöpare på marathon. Stark och snabb. Lätt löpsteg och smidig. Varje gång han varvade kände jag mig som en Flodhäst. På morgonkvisten när han höll mig sällskap började vi räkna på vad vi skulle behöva göra för att ta oss in på Listorna. Han skulle behöva 94 varv och jag drygt 70. Nu visade det sig att han hade startnummer 95 och jag 78. Vi skojade till det och siktade på att greja våra startnummer. Plötsligt hade jag ett mål igen. Springa, springa, springa. Allt blev så lätt. Kroppen lydde. Sara hakade på ett varv, Staffan ett annat. Efter 6 löpta varv, gick vi ett halvt sprang ett halvt. Vi gjorde hela tiden upp planer på nästa varv.

När ungefär 2 timmar återstod dök en Ängel upp. Iförd fräsha löparkläder, väldoftande med nytvättat hår och vacker som en gudinna stod hon vid vätskekontrollen. Hon sprang med oss och peppade, såg till att Gainomaxen hamnade i kylskåpet så den skulle bli kall, mer pepp, springa, springa, springa. Underbara känsla. Jag hade för länge sedan klarat mina 70 varv och nu var det bara bonus. Jag såg att Saras Grabb fokuserade på att få ihop sina 95 och skickade iväg ängeln att pace:a honom. När jag kom upp till varvningsområdet näst sista gången visade min klocka att det var 7 minuter kvar. Sara satt på en bänk och vilade – jag hojtade ”Häng med sista varvet!” och den tjejen är inte svårövertalad. Vi gav oss fasiken på att vi skulle orka 1095 meter på 7 minuter, trots trötthet och tunga ben. Glädje, glädje, glädje. Sara drog mig och peppade, hon ökade farten och vi praktiskt taget spurtade föbi varvningen och lade ytterligare 182 meter till statistiken. Då ljöd tutan och vi stannade och pustade ut. Ett glatt gäng som genomfört en 12-timmars. River, Sara, Grabben, Staffan, Snorkfröken och jag. Johan tog ett dopp i havet bredvid och var inte med på bilden 🙂

Det var helt otroligt vidrigt. Och underbart. På samma gång. De sista 3,5 timmarna dansade jag en liten snutt för sekretariatet när jag stolt ropad ”Nummer 78 på ingång!” för att registrera varvet. Jag försökte sjunga en snutt för Jan-Erik och peppa 24-timmarslöparna – allt för att ta bort fokus från mig själv. Rune Larsson dök inte upp på morgonkvisten – men kanske kommer han till Stockholm på lördag för att springa Hornstull-Järna!?