HERREGUD! Jag gråter.
Nej, det är inte för att det har hänt något tråkigt. Jag gråter för att jag är så himla glad. Jag har lärt mig simma crawl! Jag körde 40 minuter i bassäng i morse, längd efter längd och fick andningen att fungera. Även om min teknik kanske inte var den vackraste, men jag var den enda som INTE simmade bröstsim. Jag kände mig cool med dolme, glasögon och gummimössa. Jag tog mig fram med 1-2-3-andas-1-2-3-andas och det kändes som världens flyt! Jag fick en helt egen bana och de andra fem personerna tittade på mig och simmade bröstsim med vila mellan varven. Jag gråter. Gråter för att jag är ensam och inte kan dela det med någon. Gråter av tacksamhet för att jag kan dela det med er läsare!
Min ”chef” – Mamma. Jag har mycket att tacka henne för, jag försöker dela mina upplevelser men det är inte alltid hon förstår. Foto:privat
Kim, när hon vinner 50 miles på TEC. Jag vill vara en bra coach för henne och alla andra adepter. Foto: privat
Okej. Det är fler saker som triggar mig. Att lära mig nya saker och att utmana mig är en stor del av mitt liv. Jag är nu utanför London och kör 9 timmars drillning pr dag i att bli en bättre chef och ledare. Jag lär mig att coacha, och att coachas. Jag hittar mina brister och mina styrkor. Ju mer jag hittar desto nyfiknare blir jag! Jag har ett helt vanligt jobb som marknadschef i IT-branschen. Och jag tar lärdomarna till att vara coach på löpning.
Anna Markelin (min tidigare personal i Finland) (CrossNature) och jag håller träningshelg i Skåne. Foto: Anna Markelin
Att lära sig om människors olikheter gör mig till en bättre chef. Och tränare. Jag vet att människor har olika drivkrafter, att olika saker är viktiga. Jag hatar data/tider/excelark medan andra älskar det. Jag ÄLSKAR människor, utveckling och utmaningar medan andra bara vill vara. Att lära sig hantera skillnaderna får mig att växa. Jag gråter. Jag är tacksam.
Leave a Reply