För tredje gången kommer jag till Zinkensdamm och ska köra NMT Rookiecamp och löpteknik. Sanna har vid tre tillfällen vägrat. ”Mig får ni inte att springa!”
De första två gångerna hon vräkte ur sig det här så brydde jag mig inte så mycket. Det var ett stort gäng ändå och jag vill inte tvinga någon.
Anledningen till att jag varje säsong av en ny Rookiecamp får vara löptränare är för att de som tränar inte har något emot att krypa i gyttjiga diken, göra 20 burpees, kräla i moddig surgräsmatta eller bära varandra på ryggen – utan för att löpningen på 400 meter mellan övningarna suger och de hatar det.
Mörkt, moddigt och motlut. Ett fantastiskt gäng att coacha! Foto: privat
Varje rookiecamp är tolv veckor lång. I början får alla nybörjare göra tester med hur stort antal armhävningar, situps etc de kan göra under en viss tid (för att kunna se sin förbättring på tolv veckor). Ett av momenten är att springa/ta sig fram en kilometer. Jag vill så gärna att de ska gilla det momentet och lära sig att hantera terrängen och dela in sträckan i hanterbara avsnitt – och att kunna andas och tycka att det är okej samtidigt.
Sanna hade som sagt nekat flera av mina löpteknikpass och nu var det några i gruppen som inte accepterade hennes pessimism. Två tjejer sade ”Vi har gjort detta tidigare och vi hänger med dig idag”.
Eftersom det bara var sju personer vid detta tillfälle var det svårt att smita. Sanna hängde med, med orden ”Jag kommer att klaga och gnälla för jag hatar att springa!”
Det gjorde hon inte. Hon tog till sig alla mina tips:
- Såhär sätter du i foten
- Såhär använder du armarna
- Så här andas du och kontrollerar pulsen
- Så här använder du fotisättningen
- Så här springer du snabbt
- Så här springer du avslappnat
- Så här springer du i en uppförsbacke
- Så här kul är det att springa nerför
Under passet stannar jag ofta och går igenom de olika momenten och beskriver VARFÖR. Sedan ger jag olika vägar att hitta flytet – jag vet att alla har olika sätt att kontrollera sin kropp, sina rörelser och sina tankar. Så pedagogiskt jag kan så försöker jag förmedla flyt och fokus. Sanna gnällde inte en enda gång. Hon sade bara vid en femte uppförsbackelöpning ”Fan Mia jag orkar inte!” och jag sade att det är okej att gå – bara transportera dig framåt!
Tantobacken – älskad och hatad. Foto: privat
”Hur många vaknade i morse och trodde att de skulle springa en halvmil?”
Jag ställde frågan i slutet av passet och ingen räckt upp handen. De såg snarare förvånade ut. Jag sade att vi kört en hel del teori och genomgång och tester, men att vi bara hade 400 meter kvar att springa för att få ihop 5 kilometer.
”Vill någon komma hem och berätta att de sprungit en halvmil i snömodd?”
Unisont sade alla ”JA!” Främst i ledet var Sanna. Vi sprang tillsammans och fick ihop 5,25 km (NMT:arna i Rookiekampen hade nog sprungit längre eftersom de springer backintervaller när jag står stilla med min GPS).
Efter passet hade samtliga alltså samlat ihop en halvmil i snömodd inklusive en hel del teknik och andningsövningar. Gissa vem som hade självförtroende och säkert berättade både hemma och på jobbet vad hon gjort?
Leave a Reply