Som Magdalena påpekade i en kommentar ”All denna hausse kring kolhydrater och mat”. Äsch, det är väl mest just hausse. Jag äter samma bra mat som alltid, har lagt till 2 påsar Carboloader (tapetlimet) och ska ta min andra påse Electrolyt. Det är mest på test. Jag har ju sprungit längre än marathondistansen – men då förbrukar jag ju inte energi på samma sätt som jag gör när jag springer fort. Och det tänker jag försöka göra imorgon. Inte bära eller brista, snarare ”Jag kör så det ryker så länge det nu ryker!”

Har varit lite full-i-fan hela dan, någon liten löparsprätt där inom mig vill ut. Jag gav Lillsprätten en försmak och testade skor och nya fina gaiters på den sedvanliga 4,21 kilomters Kvällen-Före-Loppet-rundan. Lät mina röda Asics DS Trainer löpa fritt och hängde med i en härlig rytm. Jag nynnade på mina två ledmotiv jag har imorgon ”Let me entertain you!” (glädje från LillaDuktig) och ”You’re simply the best!” (bidrag från arbetskollega C). Skorna och gaitersen hamnade på en snittfart på 5:08 och flåset kändes skönt.

Imorgon blir jag farlig. Imorgon ska jag dansa fram på Stockholms gator som den asfaltsprinsessa jag är. Imorgon ska jag dela glädje och smärta med nästan 18.000 andra galningar. Men framförallt ska jag gråta för att jag har slagit min brorsa i marathon, gråta för att jag är så himla stolt över att han gör det här. Kärlek.

Loppet är visualiserat, mina små hejarklacker är utspridda, det mesta är fixat. Nu dags att sova.