Kerstin om sitt Stockholm Marathon 2015

Stockholm Marathon 2015 – mina upplevelser och tankar

Foto: tillhör Kerstin Karlsson

Skrivet av Adept Kerstin

Vaknar på hotellrummet strax före klockan av 5 av att en annan hotellgäst står utanför och sjunger Kentas låt ”Just idag är jag stark”. Vilket sammanträffande tänker jag, det är precis så det känns! Det spelar ingen roll att meteorologerna har spått regn i massor, jag springer alltid utomhus, jag fixar det här.

Vi äter en stabil frukost, slappar lite och packar: kläder att springa i och kläder att ta på sig efteråt. Jag kan inte bestämma mig och tar med korta byxor, löparkjol och långa byxor, längdskidbyxor till ombyte och ungefär lika många alternativ till överdelen.

Känner mig hela tiden så lugn, tänker att Stockholm 2015 är en kul grej, jag har haft siktet inställt på ultralopp och har lagt upp träningen därefter (med hjälp av Mia), jag kommer att orka hela loppet och det är det viktigaste.

Vi är ett gäng från det lilla samhället som samlas under en av ekarna före start, alla med olika målsättningar. Några är rutinerade, några springer sin andra mara och en gör debut. Vi peppar varandra och önskar lycka till och gör upp att vi ska mötas under eken efteråt.

Det börjar regna lite smått ganska snart efter att starten gått men det känns bara skönt, undviker vattenduscharna för att slippa bli onödigt blöt. Tar en mugg sportdryck vid varje station och försöker springa vidare och dricka samtidigt men häller ut hälften över ansiktet och sätter resten i vrångstrupen. Bestämmer mig för att gå och dricka istället.

Efter halva loppet tilltar regnet, försöker undvika att trampa i de största vattenpölarna men ju längre loppet fortskrider desto mindre hänsyn tar jag. De sista kilometrarna springer jag som en bulldozer rätt igenom dem. Vattnet rinner lika fort in som ut ur skorna och jag är glad att jag valde mina gamla skor.

Visste att Mia skulle stå oh heja efter ca 6/31 km och eftersom vi aldrig träffats ville jag säja hej och ”presentera mig IRL”. Missar henne på första varvet, men desto roligare att träffas efter 31 km. Får positiv energi av mötet och springer vidare.

Har under många av mina träningar under vintern och våren visualiserat de sista 10 km av loppet, hur stark jag är, att jag har mycket krafter kvar, vad jag ska tänka på och den här gången lyckas jag. Känner aldrig att jag behöver gå, är noga med att fylla på både vätska och annat och det går lätt att börja springa efter energistationerna. Sätter i hörlurar och musik vid ca 32 km, när det är 8 kvar tänker jag: 8 km = 45-50 minuter = 9-10 st. 5-minuterslåtar. Vid 7 km visualiserar jag en av mina rundor hemma som är just så lång och lätt som en plätt att springa.

När jag kommer till 40 km regnar det så mycket att hörlurarna hela tiden åkte ur öronen, nu är det bara drömmen om torra kläder som motiverar mig. Slutar att titta på klockan, vet att jag kommer att slå förra årets tid och det känns fantastiskt med tanke på vädret. I nedförsbacken (för det är väl nedför?) in till stadion så tänker jag att bara jag orkar hålla det här tempot och inte snubblar, men ju närmare målet jag kommer desto högre fart blir det och jag spurtar allt vad jag orkar på upploppet (svårt att se på filmklippet dock) och stänger av klockan på 3:59:43!

Kan inte fatta det, kan det verkligen stämma? Får en klump i halsen men känner inga tårar, kan förstås bero på allt regn. På sjunde försöket knäcker jag 4-timmarsspärren, är så himla glad och nöjd!

Det visar sig när vi är samlade under eken igen att 6 st. av oss har persat, alla är nöjda och faktiskt ganska pigga! Stockholm Marathon 2015 blev en rekordblöt succé!