För en rutinälskande människa där måndagar är bästa dagen på veckan, och med ett kontrollbehov, är tiden och dagarna just nu uppochned. Jag är helt tidsvill. Jag vet inte vilken dag det är, när det är helg och helt plötsligt står det klart för mig att det är april redan denna vecka.
I fredags kollade jag in mitt träningsschema och var övertygad om att jag hade en lugn 2-milsrunda framför mig på lördagen. Drog ut lite för länge med DN och närmade mig lunch innan jag kom ut. Väl där satte jag igång min nya Garmin som har alla pass nedladdade i sig och vips dyker det upp ”Do workout – 30 km”. Oups. Hade kollat in fel vecka. Och var jag tillräckligt upplagd för detta ”under lunchen”? Utan vatten. Bara jag klockan och hemmanyckeln? Och så en ljudbok med Svenska Mord för att jag behövde skingra tankarna. Okej, med en oite tyngd känsla rörde jag min ovilliga lekamen upp mot Fridhemsplan, över Sankt Eriksbron och bort mot Hagaparken.
Det inre motståndet
Ibland finns det där. Det inre motståndet. Jag hade planerat att springa en sväng till och runt Brunnsviken, men redan efter 1,5 km kom motståndet. Hela jag tänkte att ”Nähe – det är inte läge att lägga på ytterligare 10 km till den ursprungliga tanken, gå hem med dig”. Jag hade hoppat över två pass under veckan för att kunna prioritera att hjälpa andra under Coronatider, och kände att min dåliga inställning nu var mer lathet än trötthet. Jag boxade ner den dåliga rösten och joggade vidare i tron om att ”Runt Brunnsviken och max 20 km räcker”. Efter 4-5 km kom lugnet. Då började adrenalin och endorfiner långsamt fylla min kropp och borta var mitt motstånd. Med detta kom också löparfriden. Jag lät tankarna löpa fritt i huvudet och satte lite senare igång min ljudbok.
Från motstånd till medvind
Jag sade till mig själv att jag bara springer 20 km, men när 17 av de var klara var kroppen uppvärmd, huvudet med på noterna och känslan så där skön. Jag sprang förbi en korvkiosk och swishade ägaren en hutlös summa för att få i mig lite bubbelvatten. Jag drog vidare ut mot Djurgården och mötte hela karantänStockholm i vårsolen. Jag sicksackade för att hålla schysst avstånd – min svettiga hästsvans som vajade i takt med löpsteget skulle säkert ha orsakat panik i droppsmittetider. När jag kom bort mot city och hade 25 km avklarade kunde jag springa direkt hem, eller ta en extrasväng – och vid den här tidpunkten hade rösten som tidigare sagt till mig att vända vid 1,5km nu ändrat inriktning helt – nu handlade det om att banne mig samla ihop de där 30 kilometrarna som stod på schemat. ”Du är ju för böfvelen redan svettig, iklädd löparkläder och solen skiner – bara gört!”. Så jag gjorde det. Med solen i ansiktet och vinden i ryggen tog jag de sista kilometrarna längs med Norr Mälarstrand.
Glad i hågen
Så nöjd jag var efter passet och tänkte att nu är det dags för söndagsmiddag. Men det var fortfarande lördag. Efter fyra glas flädersaft hade jag ork nog att göra lunch, då hade klockan passerat 15:30. Noll rutin och noll ordning. Så skönt att låta sakerna komma som dem vill. Kanske det är nu mitt rutinsinne ska få lite mjukare kanter?
Viktigt med rutiner ändå
Nu är det ju annat läge än måndag och det schemalagda. Jag skulle kunna jobba dygnet runt, men jag väljer att stanna vid 18-tiden och faktiskt plocka undan datorn för att vara privatpersonen. Just idag blir det en lugn runda efter jobbet, för att logga ut tankarna från jobb och kicka igång min andra hemmapersonlighet.
Fler än jag som är lite uppochned med vilken dag och månad det är nu?
Leave a Reply