>Sonen springer förbi mig med sin far på ryggen. Svetten lackar på mig och stoltheten blandas med tävlingsinstinkt. Grabben är snabb. Jag fokuserar, klämmer åt om Danske Kim’s ben, ökar farten… benen är starka och avståndet fram till sonen minskar. Kim peppar där han skumpar på min rygg och jag springer…och springer…

”Lugna er!! Håll ihop gruppen!” Jag väcks ur min fokusbubbla och både jag och sonen slår av på takten. Vi vänder oss om och väntar in de andra löparna med polare på ryggen. Det är det avslutande momentet i morgonens Militärträning – att 12 personer ska ta sig tillbaka från skogen och bara ha 12 fötter i marken. Vid byte av löpare / rygghängare fick vi således stå på ett ben. Vilken utmaning, vilken tävling och gosch vad skoj!

Kroppen känns härligt öm efter Polisutbildande Johans utmanande däckpass i skogen. Vi startade med att hålla varsit bildäck över huvudet och rulla det runt i cirklar i 1 minut, det bränner skönt i axlarna, därefter lyfta däcket rakt fram -upp-å-ner-upp-å-ner, fokuserad övning, armhävningar på däcket, tricepsdips, benböj med däcket balanserandes på armarna över huvudet… en hiskelig magövning där vi låg i vaggliknande ställning och skulle förflytta däcket till höger och vänster omvartannat. Det var den längsta minut min mage någonsin fått stå ut med. Rygglyft som grädde på moset. Sedan snabb löpning för att plantera tillbaka däcken i skogen där de hör hemma.

Jag utförde alla övningar fokuserat och var extra noga med tekniken när jag körde ben så att knät skulle få stärkas. Jag har inte ont idag, men kommer att stå över Tjurruset imorgon. Jag gör det med blandade känslor – vill så gärna samtidigt som min framtidssatsning kan stå på spel för en kul-mil-i-terräng. Dagens löpning med kompis-på-ryggen räcker gott och väl.