Att springa med sällskap är ett smart sätt att brotta ner latmasken. Har jag bestämt träningsdejt med någon så blir det av. Då struntar jag i om vädret är trist, om benen känns tunga och huvudet säger åt mig att inte göra ett dyft just denna dag.
Maria, jag och Ulrika. Foto: privat
Förra helgen kom jag hem från USA och hade bokat in långpass med Maria och Ulrika. Kroppen var seg från flygningen (jag svullnar upp som en barbamamma när jag flyger) och jag var lite yr från tidsomställningen. Dessutom trött i allmänhet.
Vi hade på ett ungefär bestämt rutt och satte av i långsam jogg. Då blir själva löpningen det sekundära, rundan är utsedd och vi säger åt kropparna vad de ska göra. Därefter springer vi och pratar om livets alla viktigheter och träningen blir på något sätt gjord av sig självt. Jag skramlar ihop 25 kilometer på rundan, vilket jag inte skulle gjort på egen hand. Förmodligen tagit mig runt Kungsholmen som längst.
Andra gånger kan jag älska att springa i min ensamhet med mina tankar.
Leave a Reply