Sommaren har hållt sig kvar länge, inga köldknäppar eller vilda, kalla regn än så länge. September har varit vacker. Träden börjar så smått skifta i färg och det är nu min kropp vill som mest.

Jag vill snöra på mig skorna och springa i skogen. Jag vill tänka, känna och vara. Jag vill springa upp och ner för backar och låta hjärtat pumpa. Jag vill öka takten och känna lust. Lust till livet. Lust till löpningen.

Långsamt, långsamt ökar känslan i mig. Lite för varje dag. Snart är okober här och jag kommer att explodera. Explodera likt lövens färger, likt de gråa, regnfyllda molnen, likt stormen och vinden – men jag gör det i glädje. Jag älskar tankarnas virrvarr och löpningens lugnande effekt.

Under sommaren har jag fyllt på med ny energi i form av sol och vitaminer, hösten tillägnas tankar och mental träning. Hösten är härlig, krispig och gör mig lugn. Hösten är fräsh och underbar. På hösten går även de sista loppen.

Något längtar jag efter. Något måste jag bestämma mig för. Förutom den där härliga ultrahelgen jag bokat in förstås.