Längtan

Jag blundar och drömmer. Jag böjer mig ned smidigt i hallen och knyter mina neonoranga tunna Adidas. Kroppen är stark och jag är vig. Jag har inte ont någonstans och jag är lagom mätt. Lagom hungrig. Hungrig på löpturen som jag precis ska ge mig ut på. Därute skiner solen och jag har min X-kross som gör solens skarpa strålar milda mot min näthinna. Jag är pigg, stark och kan springa hur långt som helst!

Aldrig längtar man så mycket förrän man inte får. Foto: Hans Berggren

På gatan står jag och tittar en stund på folk som ilar förbi. De har bråttom, men jag har ro. Jag har tid att känna efter, tänka och låta kroppen pirra otåligt. När startar vi? ropar löparkroppen. Vänta-vänta svarar själen. Jag viker av uppåt åt vänster och svänger ner mot Norr Mälarstrand. Fötterna styr mig mot Rålambshovsparken och jag är smidig när jag sicksack springer mellan mammor, pappor, barnvagnar och hundägare med långa-koppel-kopplade hundar. Jag ser dem. Jag är närvarande. Jag hör en glad 4-åring skratta på sin cykel och något småsyskon som gråter. Jag ser ett äldre par gå arm i arm och titta på de spröda löven på grenarna som hänger över vattnet. Jag har inte bråttom. Jag ser, super in atmosfären och njuter. Det här är ett pågående liv. Många pågående liv. Det doftar vår från nattens regn.

Jag springer vidare över Rålis, bort mot Tranebergsbron. Jag ser massor av cyklister. Den chica 20-åringen i rött läppstift, långa fladdrande klädesplagg på stora damcyklar, de coola på-riktigt-cyklisterna som har massor av text på sina träningströjor och vant tar sig fram i ilande fart på sina smalhjulta, lätt racercyklar. Jag känner att jag också vill cykla. En annan dag. En annan känsla. Återvänder till min löpning.

Kroppen känns nu varm och jag närmar mig den långa bron. Jag växlar upp för att benen vill. Jag känner mig lätt och springer bredvid en dam på en cykel. Vi håller jämn fart upp till krönet, hon fortsätter mot Alvik och jag viker av mot Margeretelundsvägen. Jag flåsar. Vid tennisbanan stannar jag till och vinkar till en vän som är där och kör en dubbel. Vi byter några ord och jag fortsätter min löpning. Avbrottet är välkommet. Nu kommer ett långt motlut där det är kämpigt och lite löptrist. Genast styrs mina tankar inåt. Tankar på livet, på tacksamhet på känslan. Pulsen är något högre och det är bara 300 meter fram till brorsan. Jag sms:ar och frågar om brorsdotter Linnéa är sugen på en svettig Faster-kram. Klart hon är. Jag möter henne och lyssnar på vad hon har haft för sig. Jag är närvarande, nyfiken och engagerad. Vi lämnar varandra glada och positiva. Jag springer vidare över mot Bromma och tar vattenvägen bort mot Ulvsunda. Jag tar mig över bron och njuter av Solna Strand. Doft av vatten och uppvärmda träd möter mina näsborrar. Någon grillar och jag tänker på vad jag vill äta till middag. Fler flanörer möter mig längs med promenaden. Jag försöker fånga allas blickar och ge dem ett leende. Några ler tillbaka, andra ser mig inte.

Tar en liten sväng in mot Huvudsta stall och minns de gånger jag lämnat och hämtat min dotter Elin här på hennes ridning. Hur jag kom på henne med att ljuga att hon var hemma när hon smitit iväg ensam som 10-åring till stallet. Små händelser som skapat den hon är idag. Händelser som skapat vår kommunikation med varandra. Livet. Jag skrattar till och lämnar hästdoften och de spralliga ungdomarna kring stallet.

Kroppen är fortfarande pigg och kan tänka sig att springa några varv på Karlbergsslingan. Jag ångrar mig och viker av över Solnabron efter Pampas och är tillbaka på Kungsholmen. Jag är varm, flåsig och svettig. Glassbaren Frost lockar och jag tvärnitar i mitt steg. Glad att jag har pengar med mig! Ställer mig i kön där folk är fint klädda för sina dejter. Jag har mitt svettiga linne och känner hur det rinner från hårbotten ner bakom vänster öra. Jag skimrar och glänser. När det är min tur väljer jag krämig chokladglass och en kula pistage. Nere vid vattnet finns en plats över på en bänk. Jag blickar på de förbipasserande och hör vattnets kluckande mot båtarna. Glassen slukas fort och jag glömmer att vara närvarande i varje tugga. Jag njuter ändå.

Springer sedan långsamt hem via Stadshuset. Känner mig nöjd och tillfreds. Mör i benen men fortfarande stark. Stark inifrån i min glädje och lycka. Stark i min löpning. Glad och tacksam över en Evighetsmaskin som är klok nog att berätta hur jag mår.

Snart så.

************************************************************************************

Längtan kan vara så mycket. Det kan vara sorg och saknad, men framförallt är det lycka. LYCKA att ha någon/något som får en att känna fullt ut. Att verkligen LEVA. Ett tillstånd där känslan styr snarare än en sak eller person på din bucket-list.