Att längta till semester. Att vara totalt slutkörd. Att känna att den verkligen behövs. På ett sätt så bra, på ett annat helt livsfarligt. Jag älskar mitt jobb och det ger mig energi. För det mesta. Jag är inte en sån person som jobbar för att få ledigt. Jag ser till att ha ett jobb jag trivs med och speglar min personlighet och mitt liv. Jag gillar det mesta jag gör under dygnets 24 timmar. Men just nu är jag i behov av vila och ledighet. Mycket beror förstås på en slitsam vår – där allt arbete inte kommer från mitt jobb, utan från många åtaganden, separation och nu en kommande flytt. Fast det är ju en del av livet och de val jag gör.

En väderkvarn någonstans i Skåne under någon av mina långa turer där. Foto: privat

Min SuperWomandräkt måste in på kemtvätt. Den behövs dessutom lagas lite här och var. Mitt burriga hår borde klippas och få vila länge i en hårinpackning. Mina ögon borde få sova. Min själ borde få ro och mitt hjärta lite frid. Jag längtar efter att skratta. Att krama om mina barn. Krama syskonbarn. Lyssna. Sova. Vila. Jag längtar tills klumpen i magen blir mindre. Jag längtar till mitt mentala spa där jag får springa Trans Scania över södra Sverige och se Skåne i all sin prakt. Att få springa utan krav och vara mitt i ett äventyr. Att inte behöva vara Fröken Duktig. Just nu är jag liten. Med stor längtan.