Igår var jag på fest hos Sonny och Leilah med en massa sköna löparlirare. Leilah hade lagat den gudomligaste persiska buffémat man kan tänka. Ett gäng ultralöpare på besök kräver sin energimängd. Jag åt mig mätt på både längden, bredden, tvären och uppochnedan.

Delar av Leilah’s fantastiska buffé, innan den hamnade i min mage. Fotocollage: Sonny Olsson.

Eftersom det blev vin och dans tänkte jag tidigt att jag på något sätt måste säkerställa söndagens långpass. Alltså bokade jag in en 8-10 kilometersrunda med sonen klockan 11:30.

Jag hade egentligen mest lust att ligga och läsa klart en massa böcker och bara ta en kort sväng, men om jag ska springa TEC 100 miles i april och Trans Scania i augusti så får jag nog sätta fart med distanserna. Kroppen var välfylld med energi från gårdagen och frukosten blev lite större än vanligt. Mentalt tog det lite emot att springa 20-23 kilometer när jag tittade ut på regnet. Men man blir ju bara blöt en gång.

Istället för att hitta massa dumma ursäkter lurade jag således mig själv. Jag tänkte att jag transporterar mig till sonen (tippade på att det skulle vara ca 7 kilometer) och sedan RÄKNADE passet med honom som själva TRÄNINGEN och sedan transporterade mig hem igen så skulle det bli lättare.

Och vet ni?

Jag är inte smartare än så. Jag är så lättlurad. Vägen till sonen visade sig vara 6 kilomter (kortare hem), och vi tog en 9 kilometersrunda runt den kuperade Årstaviken. Därefter lämnade jag av honom i pissregnet vid utegymet för att springa hem och duscha – vi skulle nämligen åka iväg och fika hos dottern som jobbade. När jag kom hem visade Garmin strax över 20 kilomter och jag kände bara att jag kutat 9. Smart va?