En existensiell ögonöppnare där enkelheten är drivet.
”Jag känner hur lockande det vore att komma med ett svar. Det vore så enkelt att vara svartvit, peka med hela handen och skicka folk åt ett håll. Till himlen eller helvetet.
Men jag vet inte hur andra ska leva sina liv. Jag vet bara att skogen och löpningen hjälpte just mig att hitta mitt sätt.” – Markus Torgeby
Markus Torgeby lämnar mig inte oberörd. Hans första bok ”Löparens Hjärta” slår mig med full kraft. Inte för dess språkfulla mästerverk, för det är Markus ord, tankar och känslor rätt ner på pappret, utan för dess träffsäkerhet när det gäller att ta fram tre saker…
Kärlek – Ångest – Mod
Den starka kärleken till sin MS sjuke mamma, och kärleken till löpningen. Löpningen som även skapar flykt från ångest och känslan att inte höra hemma. För det är det boken går ut på – att hitta hem. Hem till sig själv och sitt inre. Vi följer med Markus på sin ungdomliga löpresa med skrikande tränare och intervaller, där Torgeby mest verkar förvirrad och springer utan glädje, bara som han blir tillsagd. När intervall efter intervall byts ut mot egen löpning utan klocka, distans och prestation hittar Löparen Torgeby hem. Snabb och talangfull är han, och väljer ett halvår i Tanzania.
”Min räddning blev när jag hoppade över det fyrkantiga och tog bort det som var mätbart: sträckor, hastigheter och tider. Det som triggar några men hämmar många.” – Markus Torgeby
Ångesten och känslorna kring moderns sjukdom, flykten från känslorna, normerna och det tillrättalagda livet får Markus att flytta ut i skogen. Utan telefon, TV, radio och annan input lever han ensam i en kåta. Där blir han kvar i 4 år tills han möter kärleken.
Boken genomsyras av mod. Att våga följa sina drömmar, våga bryta normer och möta sina rädslor. Att slåss mot demoner, mörkrädsla och krypningar i benen. Modet och styrkan att övervinna en ätstörning där kroppen och tankarna inte är överens. Helt själv, på eget bevåg. Hade han inte suttit en hel dag på stenen och tvingat av sig oron med att göra precis ingenting kanske han inte fått den styrkan och tron för att komma till insikt och göra varaktiga förändringar.
”Vems tankar är det jag går runt med om jag aldrig hinner tänka efter? Om jag aldrig ser på mitt liv utifrån. om det aldrig är tyst?
Inte är det mina egna i alla fall” – Markus Torgeby
Boken får mig att tänka över min egen situation. Räcker min timme för mig själv på morgonen, och den på kvällen? Lever jag fullt ut så som jag vill? Kommer jag att välja texten ”Jag ångrar att jag inte jobbade mer och inte tillbringade så mycket tid med mina nära och kära” på min gravsten? Jag stannar upp. Ett frö är sått, och jag har de senaste åren valt bort en del för att vara mer närvarande i det jag gör – men gör jag det tillräckligt? Bara jag har svaret. Jag måste gå till mig själv.
Leave a Reply