MdS Peru 2017 – Race report del 3(7) – Att lösa problem och hushålla med saker

Den tredje etappen var bara 32,7 km. Jag var varm redan när jag vaknade och det kändes som detta skulle bli den varmaste dagen. Min styrka sitter ju i de längre etapperna så jag ställde mentalt in mig på att ladda med energi och transportera mig igenom. Allt för att vara i högform till nästa dags etapp. Jag gick mycket och det var bara sand, sand, sand. Värmen var tuff, men för varje dag checkpoint jag tagit från dag 1 lärde jag mig hur jag skulle hantera den.

Jag trodde att jag drack mer än jag gjorde, men när jag räknade efter gick en del åt att tvätta mig med, blöta buffen för att kyla ner skallen och ofta ställde jag en halv flaska vatten bredvid papperskorgen vid depån. Detta var jag tvungen att komma ifrån. Jag lärde mig att tömma flaskorna innan CP, att dricka mig otörstig, fylla på det tomma flaskorna, dricka lite till och kyla med mig med resten. Inget fick gå till spillo. Raoul från Finland berättade att han kissat blod och blivit stoppad vid en CP för att fylla på med en extra flaska vatten. Först när han hade normal urin igen släppte de iväg honom. Att ta en extra vattenflaska betalar du 30 minuter för. Denna tid läggs på din totaltid. Många i lägret pratade om att de kissade blod, men folk lärde sig snabbt hur det skulle avhjälpas för att slippa gå till Medical och få tidstillägg.

Att ta hand om fötterna

Löpare som väntar på att få hjälp med fötterna. Foto: privat

Arrangören för loppet hade medicinsk personal på plats. Inte mindre än 10 stycken tog hand om bara fötter på oss utövare, detta utan penalties. Mångas fötter var riktigt illa däran men detta stoppar inte folk. Hos Medical fanns ett bra system för att hantera alla med blåsor och sår. Utanför tältet stod 3+3 stolar uppställda mittemot varandra. Emellan låg håliga plasplattor som ett skydd mot sanden. Här stod det stora vattenflaskor med jod i som vi själva fick tvätta våra fötter med noggrant innan vi togs emot av sjukvårdspersonal. På tredje dagen gick jag dit. En kille tog en spruta och drog ut lite vätska ur en gammal blodblåsa, försökte avhjälpa den nya blåsan och spruta in decinfektionsmedel i två blåsor mellan tår och trampdyna. Efter behandlingen fick vi pappers/plasttossor – lite lika de blå skoskydd vi får på offentliga institutioner. Jag gick därifrån med rena, fixade fötter – om än svullna men i alla fall löpbara.

Vattenblåsa på stortån. Foto: privat

Hushålla med vattnet

Det kändes som att jag alltid fick för lite vatten i lägret (4 flaskor) eftersom jag ville kunna tvätta mig ordentligt. Fötterna var sandfria under löpningen, men skorna åkte av så de kunde luftas efter varje dags etapp. Vi gick runt i flipflop. De varma fötterna drog åt sig sand och jag tog som rutin att smita upp till Medical och sätta mig i fotfixarkön, göra rent fötterna, ta ett par tossor, sätta på mig skorna och smita tillbaka utan behandling. På detta sätt fick jag rena fötter utan att använda mitt eget vatten och jag kände mig så fantastiskt smart. Resten av vattnet fördelade jag fint till mat och dricka.

Att hushålla med mat

Min mat, och mat jag fått. Extra salt och mineraler för att hålla balansen i kroppen. Foto: privat

Kravet på kalorier låg på 2000 om dagen. Jag hade packat med mig 18.890 kalorier och räknade med att den långa etappen skulle innebära att jag 1. Åt frukost i lägret 2. Åt Cliffbars, Snickers och drack Perpetueam under etappen. Jag räknade med att komma in tidigt morgonen efter och räknade således fel på en måltid. Jag tänkte på den långa sträcka vi sprang på Fuerteventura, men tänkte inte på att där hade vi börjat mitt på dagen, här startade etappen 07:00. Således gav jag bort en massa mat till journalisten så att han kunde vara med och springa några etapper. Jag ville inte bära på onödig energi.

Att hushålla med energi

Jag hade valt att ta med mig en solcellsladdare. I rakt solsken laddade den min Garmin på nolltid. När jag märkte detta innan loppet tog jag ett snabbt beslut att lämna powerbanken i resväskan och inte bära på den tyngden. Det visade sig sedan att denna laddare behövde en adapterdel för att ladda iPhone, en del jag ignorerat och lämnat hemma i Sverige. Telefonen dog på tredje dagen och jag försökte leta upp någon som kunde hjälpa mig med sitt batteripack mot att jag skulle ladda upp dennes powerbank i min solcellsladdare. Jag fick tillräckligt med batteri av Thomas från Tyskland, så att jag skulle kunna ha den som alarm till morgonen efter.

Den andra energin att hushålla med var den i form av mat som intogs. Jag gjorde så lite som möjligt och gick och lade mig tidigt. Jag pratade lite grand med andra, lyssnade på konversationer i lägret och tog det mycket lugnt. Varje kväll kom den svenska journalisten till mig och ställde några frågor. Vi samtalade en del och han fick mig att starta tankeverksamheten med följande frågor ”Vad händer i dig när du gör detta? Varför har du valt just en sådan här utmaning? Varför springer du? Skulle dina väninnor klara samma spartanska levnadssätt under en vecka? Vad skulle du packat annorlunda om du fick packa om din väska idag? Vad saknar du mest?”

Jag, tanken och själen

Jag och journalist Fredrik Ölmqvist. Foto: privat

Den svenske journalisten Fredrik var duktig på att sätta ord på det mentala, det meditativa och hade många historier. Jag kunde berätta exakt vad som hände inom mig under loppet och han förstod. Jag berättade varje kväll hur jag hanterat en jobbig situation, en negativ tanke och hur jag fyllde själen med upplevelsen. På frågan om vad jag hade packat om jag fått packa om svarade jag ”En powerbank till mobilen och torkat, salt kött”.

Den tredje etappens kväll gick jag och lade mig tidigt. Frukosten var förberedd (Kebabgryta) och prylarna i ordning. Jag fyllde på med vatten och kände för första gången att jag inte hade huvudvärk. Hittills låg jag 11:a totalt i min klass VF1, och jag visste att den långa etappen var min styrka. Jag såg fram emot att få starta den och njuta av fler vyer. Jag hoppades att jag skulle lyckas bra att hålla vätskebalansen på rätt nivå.