MdS Peru 2017 – Race report del 4(7) – Den långa etappen – Min styrka

Med 112 kilometer i benen på tre dagar var det äntligen dags för den långa etappen. Jag är likt en självuppdragande leksak, en maskin som blir starkare och starkare ju längre jag springer. Som ett lokomotiv långsam i början men svårstoppad efter ett tag. Jag upplever sann glädje, styrka och en känsla av total oövervinnerlighet när distanserna passerar det rimliga.

Stålmagen Mia

Jag vaknade redan vid 3-tiden av att magen var som en centrifug. Allt vatten och den långtifrån normala kosten (godis, frystorkade grytor, noll grönsaker och inget vanligt vatten) gjorde nog sitt. Dessutom reagerar ju kroppen i värmen.

Jag smög upp till en av de tältprydda portabla toalettstolarna och hann placera den svarta påsen enligt instruktioner innan jag tömde allt innehåll från gårdagen. Diarré. I skenet av pannlampan såg jag tältduken fladdra lite och det tunna tyget tjänstgjorde skydd och utgjorde min privat sfär. Magen gjorde uppror och krampade. Andas. Bara bli av med det som inte vill vara där. Jag brukar stoltsera med min stålmage. Nu var hela kroppen i uppror. Först värmeslag, vätskebrist, huvudvärk och nu magen. Bara att ta hand om ett problem i taget. Resten av kroppen mådde fint och mina tankar var klara och rena efter löpning, upplevelser och social detox.

Hygien

Jag bär tyngre än andra för att jag tycker att min hygien är viktig. Servetter, tvål, våtservetter för toalett och andra för händer är alltid med. Mina näsdukar var räknade till att räcka för sju dagar, våtservetterna likaså. Ett paket hade redan gått åt att snyta sig, vilket jag ångrade i efterhand och började snyta rätt ut i öknen i stället.

Efter toalettbesöket gjorde jag rent hela mig med våtservetter och passade på att stryka Sportslick på utvalda ställen. Jag var glad att jag vaknat innan hela tältlägret stod i kö utanför toaletterna.

Tältet var fuktigt av kondens och jag stagade upp väggarna med mina stavar och lät ”dörren” vara öppen och låg och tittade ut på den vackra stjärnhimlen. Jag gjorde i ordning allt inför dagens etapp i lugn och ro. Låg och vilade magen lite och åt min kebabgryta i små, små portioner. Jag drack vatten, åt rent salt och hörde magen brumma oroväckande. Jag lät inte orostankarna få fäste utan tittade på dem och lät dem passera. Istället fokuserade jag på glädjen att få springa den långa distansen. Enligt kurvan platt och lätt till slutet då det skulle bli stigningar. Texten utlovade dock många sanddyner.

Starten

Den långa etappen hade två starter där jag startade 07:30 och alla topp 50 startade 09:30. Speakern gick igenom banprofilen och berättade om den mjuka sanden ”Men var inte oroliga, efter detta kommer ett 15 kilometer långt platt parti med hårt, sandigt underlag där ni kommer att kunna springa på!”

Jag vill bara starta och komma in i flytet så när startskottet går pinnar jag iväg. Jag låter folk trötta ut sig och tar det själv väldigt lugnt. Jag vet att jag kommer att börja passera folk efter 25-30 kilometer. Den första biten är relativt lätt och jag håller jämn fart med de ryggar jag vanligtvis sett under etapperna innan. Där är Leslie, fransyskan som bott i Göteborg och talar svenska, där är Gloria, en annan petit fransyska som var med på MdS Fuerteventura, jag ser Fulvio från Italien som alltid ropar ”Mia from Sweden!” och den långa svarta, starka fransmannen som jag ofta passerar på slutet då han är helt utmattad. Jag är totalt i nuet.

Sanddynerna tilltar och böljar sig vackert framför oss. Det blir svårt och tungt att ta sig fram och jag är glad över mina stavar. Jag sätter fötterna i andras fotsteg för att underlätta lite. Det är varmt och går långsamt. Jag ligger långt bak i startfältet men det gör ingenting just nu.

Efter drygt 17 kilometer blir det ljud i ledet – Rachid från Marocko är på väg. Eliten har ju startat efter oss vilket ger oss möjlighet att kunna se och heja på dem när de passerar. Som en kung blir han frammanad och han tar sanddynerna som om han sprang en decimeter över dem. Han valde inte den streckade banan utan såg på sandens formning vilken väg han skulle välja. Några fler män passerar och sedan är det Nathalies tur att ta sig förbi. Alla hejar och ropar på den snabba fransyskan som gör likadant som Rachid – läser dynerna och ser ut att klättra utanpå sanden trots att hon gör de brantaste valen. Sanden yr bakom henne som om en bil kört fram. Några hakar på och går i hennes spår, bara för att märka att de inte har samma teknik och sjunker istället ner i sanden och får det svårare. Detta gäng passerar jag på en flackare del och gör en stor lucka till. Min telefon är helt död så jag kan inte fotografera det vackra eller elitlöparna.

Vinden börjar nu tillta och det blåser rejält. Lite längre fram ser jag CP 2 och dricker ur min Perpetuem som får stanna i magen. Jag passar på att tömma flaskan med magnesiumbrus också. I kontrollen fyller jag på flaskorna. Många sitter och återhämtar sig i skuggan under det lilla tälttaket. Jag plockar fram en ranson godis från karamellkungen. Hela jag smakar och luktar kebabgryta så lite surisar ska få ändra på det. Glad i hågen ger jag mig iväg, sugen på att komma till den springbara delen. Jag tar mig över de sista mjuka dynerna och möts av en lång utförsraka. Jag ser säkert en mil fram med härlig hård, lättsprungen del framför mig. Jag möts även av något annat. En hård vind. Den piskar upp sand och blästrar mig. Löpare runt omkring mig har satt skydd över ansiktet och alla bara kroppsdelar. Jag stannar och tar upp min vindjacka. Den hjälper mot sanden men det är kallt. Mina fingrar blir gula och jag försöker småjogga nerför men det är som att springa med ett gummiband fastsatt i en dörr bakom. Jag kommer knappt framåt. Jag och en till kämpar med något som ska lika löpning medan resten går långsamt och har armarna som skydd över ansiktena. Jag måste få upp värmen och struntar i att mina bara ben blir blästrade. Magen börjar brumma igen men jag känner ingen direkt panik. Att förnedra sig med diarré framför alla deltagare utan skyddande buske, sten eller sandpuckel är inget jag ser fram emot. Istället startar jag mitt mantra. Jag går in i mig själv och hittar ”Jag är en stark Amazonkvinna”.

Foto: Francois-Xavier Gaudas

Jag är stark. Jag är stark. Med hjälp av stavarna sätter jag fart på min vikingastora kropp och tänker att jag ska ha fördel av stora starka lår. Jag plockar löpare efter löpare och tar mig snabbare fram än de flesta. Till slut är jag helt ensam på den långa stäppen med vinden vinande runt mig. Landskapet är helt platt och jag vet att jag kommer att behöva göra ett toalettstopp. Jag kollar bakom mig och det är säkert drygt en kilometer till närmaste svarta prick i rörelse. En liten sandig upphöjning får tjänstgöra skydd och jag utför mina behov. Självklart med våtservetterna i beredskap. Efter detta är det som att kroppen säger ”Vad väntar du på? Sätt fart!” och det gör jag. Nu är jag helt ensam med mig själv och mina tankar. Jag njuter av kraften i motvinden, av de stora molnen som ger häpnadsväckande skuggmönster på de höga sanddynerna på sidorna av spåret vi springer på. Jag är åter ett med naturen. Jag känner sån tacksamhet och vill bara skratta, men buffen jag trätt som skydd över ansiktet stoppar möjligheten då snor, saliv och sand gör den hårdare och hårdare. Jag låter mina ögon få skratta och tar in varenda millimeter av omgivningarna i mina pupiller. Jag känner mig så otroligt levande.

Efter CP4 har jag passerat maratondistansen och kommit ifatt ett nytt gäng löpare. Jag passerar och peppar, och här avtar vinden. Många ser tagna ut av den tuffa etappen mellan CP2 och 3. Jag plockar en efter en och vet att jag snart borde se Stilla havet. Molnen gör att det blir lite mörkt och jag vill hinna fram innan solen går ner. Jag är rädd att inte hitta markeringarna annars. Nere längs med havet är det nog lättare att hålla rätt kurs tänker jag.

Foto: Francoise-Xavier Gaudas

Jag pinnar på och kommer ifatt en kille. Båda två stannar och kollar in det magiska som händer framför oss. Solen börjar gå ner och när molnen skingrar sig är det som guld över hela sanddynerna till höger om oss. Han tar fram mobilen och fotograferar. Min mobil är död. Strax därefter kommer jag fram till kanten. Det känns som att jag nått världs ände (precis den kanten som killen i Gudarna måste vara tokiga letar efter). Det är en lång, mjuk sanddyn som går rakt ner mot havet med 30° lutning. Solen går precis ner och det känns som att jag springer rätt i solnedgången. Nedanför dånar Stilla Havet och jag sätter fart. Mitt i backen står två fotografer. Jag släpper allt jag har och det känns som att jag åker skidor ner. Jag skrattar högt, passerar en peruanska, passerar en japanska. Jag är i himmelriket. Ljuset är magiskt, lutningen gör att det går att springa riktigt fort, den mjuka sanden gör att den hjälper till att stoppa upp farten. Jag använder mina stavar som i skidåkning och kan inte sluta att skratta.

Utför. Rätt ner i Stilla Havet. Foto: Francois-Xavier Gaudas

Nere på stranden finns CP5. Jag har nu avverkat 51 kilometer av 68,4. Där nere är den svenske journalisten och hans franska journalistkollega Francois-Xavier som springer dagens etapp. Han är blek och ser slutkörd ut. Jag fyller på mina flaskor, dricker upp resterande vatten, plockar fram en Clif-blocks och lägger i framfickan på ryggsäcken och mumsar i mig en Snickers. Det ligger en del och återhämtar sig i denne depå. Jag skyndar mig. Jag är piggare än någonsin, sätter på mig min pannlampa och vinkar till Fredrik med orden ”Ha det så kul, och som vi säger i Sverige Una Maleta Grande!” sen drar jag.

På stranden tar jag mig förbi ytterligare två män och pinnar på. Jag är rejält kissnödig nu och vill ha lite lucka till folk bakom om jag ska sätta mig i öppet strandlandskap eftersom magen inte går att lita på. Jag joggar upp en lucka i den tunga sanden och kissar. Mitt huvud är tomt på tankar som upptar energi, jag känner mig helt klar och pigg. Benen gör som jag säger till dem, att fortsätta röra sig framåt.

Foto: Francoise-Xavier Gaudas

Solen går ner helt och jag kommer ifatt en del pannlampor. Det märks att folk är slitna nu. Jag passerar ytterligare några löpare och tar mig upp för en sanddyn. Att få njuta 400 meter nerför kommer att kosta uppför – bara att tugga i sig. Varenda person jag passerar läser jag namnet på bib:en på ”Go Gregor Go! You can do this! Only one checkpoint left!” ”Go Corinne!” många hejar tillbaka men orkar inte öka tempot. När jag är nästan uppe för en lång, jobbig backe går en kille långsamt och jag försöker peppa! ”Come on Jose Antonio! Correr!” Låt oss springa försöker jag. Och han nappar. Han kan lika lite engelska som jag kan spanska så vi försöker kommunicera med de ord vi kan. Det återstår nu 10 kilometer av den långa etappen och jag känner mig urstark. Sida vid sida springer vi, när det blir för tyst börjar spanjoren att sjunga för mig. Jag märker att han är sliten. Lite längre fram ser vi ljus och undrar ”A car or the checkpoint?” Det ser ut som en bil. Vi springer långsamt framåt, jag skulle kunna springa snabbare men det är som om vi har blivit ett team, jag kan inte släppa honom nu. Ju närmre ljusen vi kommer desto bredare isär lyser de. Det kan inte vara en bil. När vi inser det ropar vi båda ”No possible car! No possible car! Esta checkpoint!!”

I checkpointen har en man slängt in handduken och tas om hand av sjukvårdare. En tjej och en kille står och meckar med sina vätskesystem och ser inte ut att ha bråttom. Några killar dyker upp bakom oss. Jag och Jose Antonio tittar på varandra, tar vårt vatten och dricker det utan att fylla våra system. Vi har bara 7 kilometer kvar. Vi pinnar iväg och utan att säga något tävlar vi nu. Ingen ska få passera oss. Varje kilometer piper min Garmin till och jag räknar ner på spanska. Vi håller oss i någon löpliknande rörelse och passerar två personer. När 4 kilometer återstår måste Jose Antonio gå, han har ont i högerfoten. Vi går en stund. I min ficka har jag tre små cliffblockvinegummi kvar. Jag ger två åt Jose Antonio och tar en själv.

När tre kilometer återstår ändrar underlaget karaktär och det börjar luta nedåt. Långt bakom oss ser jag pannlampor och jag frågar J-A om han kan springa, han försöker och det går bra. Vi tar oss ner och ser ett ljus på himlen. Vågar vi tro att det kommer från ljuslyktorna från etappens målgång? Vi fortsätter ner. Fram och tillbaka kör det polisbilar för att se till att vi inte passerar gränsen till naturreservatet till vänster om oss. Deras ljus gör att vi inte kan vara säkra på om det är målgång eller bilar längre fram. Men jo, där är det! Målet. Vi ropar ”Together!” och springer lite snabbare. Vi är glada båda två och vi tar tag i varandras händer och håller de högt över huvudet när vi passerar mållinjen och får kramar av funktionärerna.

Jag tar min ranson vatten och går bort till min tältplats vid 23. Där är redan Martyns tält uppställt och han sover. Det har tagit mig 14 timmar att komma fram och jag är hur pigg som helst.

Jag sätter upp tältet, blåser upp liggunderlaget och lägger ut sovsäcken. Jag tar en flaska vatten och min mininecessär och går bort och tvättar av hela kroppen utom håret som vanligt. Jag luktar tvål och deo när jag kommer tillbaka. Jag börjar laga en portion frystorkad mat för jag är helt utsvulten. Magen är helt tom och jag inser att efter att ha gjort mig av med hela kebabgrytan så har jag fått i mig 7dl Perpetuem, en liten påse godis, en snickers och en Clifbar, samt en rad clifblocks (som gel i vinegumsutförande).

När vattnet kokat och maten är klar sitter jag och tittar på de andra som kommer in och ska sätta upp sina tält. De flesta visar hänsyn och är tysta så de som sover får fortsätta att sova. Vi är nere på en strand och jag hör havet dåna. Det är mysigt att sitta där och ta in upplevelsen.

Magen reagerar direkt på maten och jag äter långsamt och länge för att försöka få behålla den. Jag dricker försiktigt och borstar sedan tänderna från tältdörren därefter kryper jag ner i sovsäcken och ligger still. Jag är så himla nöjd med dagen och hur jag kunde parera oron på för lite energi i början av loppet och hur alla mina sinnen skärptes mer och mer ju längre jag sprang. Magen är i olag men inte akut. Jag slumrar till och sover några timmar. Vid halv två måste jag ta mig till toaletten men tänker att lite energi i alla fall plockats upp av kroppen. Jag känner mig helt tom och fyller på med vatten, salt och magnesium. Jag sippar på en dubbel resorb och somnar om en stund.

A room with a view. Foto: privat

Hungern river i mig och jag försöker ligga stilla. Jag orkar inte riktigt göra något. Jag vaknar tidigt och folk fortsätter att komma in över mållinjen. Cutofftiden är 32 timmar och det är tidig morgon vid Stilla Havet. Jag öppnar tältduken och har världens finaste utsikt över stranden och havet.

Livet är fint.