MdS Peru 2017 – Race report del 7(7) – I mål.

Lyckan av målgången på maratondistansen satt i länge. Det märktes i lägret att vi var så nära slutet på vårt äventyr. Den ledande löparen Rachid från Marocko gick runt och hälsade på folk, önskade lycka till och undrade hur fötterna mådde. Alla hade tid för vänliga ord, lite skämt och att släppa fokuseringen och spexa lite. Jag kände mig hemma, det var en mysig tillvaro. Som en enda stor familj gick vi runt och frågade vad som eventuellt saknades.

Jag och danske Tommy hade inte tillräckligt med Esbittabletter att elda med. Även Raoul från Finland saknade tillräckligt många för att få den mängd vatten han behövde till sina återstående måltider. Jag gav Raol mina två sista tabletter och tänkte att jag fixar eld på något sätt och fixar mat. Det visade snabbt avhjälpt. Bakom mitt tält hade Rachid slagit upp sitt, jag skulle alltså sova 1,5 meter ifrån hjälten! Han gjorde i ordning en eld av några tältplatspinnar och flera stycken kom och fick koka sitt vatten kring hans lägereld. Jag med. Det kändes stort.

En skön känsla spred sig genom kroppen och jag sade till journalist-Fredrik ”Jag ångrar mig! Jag vill inte att något ska ha skett annorlunda under detta lopp! En tillfälligt död mobil, all magknip, varenda diarréupplevelse och osmakligt bubbligt vatten – vill jag inte ha annorlunda! Detta är den ultimata upplevelsen för mig! Jag är i mitt livs epicentrum. Jag är så levande och så lycklig!”

Jo, kroppsfunktioner blir viktiga i ökenäventyr och det är inte fult att prata om dem, det är avgörande. Allt blir avskalad och okonstlat. Långt ifrån hur vi normalt är hemmavid. Sista kvällen gör jag i ordning ryggsäcken en sista gång, bara sovsäcken och liggunderlaget ska ner. Middagen får stanna i magen och jag tänker att det enda som kan stoppa mig är ett bett av orm, ett brutet ben eller en akut tropisk sjukdom. Inget av dem planerar jag ska hända så jag känner att jag har min egen lilla seger i min hand. Det ”festas” i lägret under natten och jag hör skratt och sång på håll när jag vaknar till vid 1-tiden. Det är ingenting som stör, jag blir glad inombords och somnar om. På morgonen trycker jag ut luften ur liggunderlaget en sista gång, jag skakar av ryggsäcken från den lösa sanden, den ingrodda svetten, vaselin och sandkakorna får bli en framtida utmaning. Sovsäcken rullas ihop och jag intar min sista frukost i tältlägret. Alla verkar ha samma känsla, lite låga, och en vetskap om att vi kommer att greja det. Loppet är liksom redan hemma.

222 skitiga löpare i startfållan till sista etappen. Foto: privat

Våra kläder är smutsiga och sunkiga. Ryggsäckarna rejält ofräscha och toalettpappren fördelade över lägret så att alla ska ha sista etappen. Vi har varit så mycket mitt-i en känsla och ett äventyr och nu är vi på väg mot sista etappen där vi ska springa oss ur äventyret. Målet är att få medaljen, bevara känslan och känna segern. Det är en tudelad känsla. På ett sätt vill jag inget annat än att passera mållinjen och på ett annat sätt vill jag att det aldrig ska slut. Jag är med drygt 200 människor som känner och upplever nästan samma sak som jag. Vi delar kampen, vyerna, upplevelsen och de själsliga mötena – alla tillsammans och var och en för sig.

Min ingentingkänsla för sista etappen verkar ömsesidig i startfållan. Den slutliga känslan av festligheter var starkare igår än nu. Vi startar och alla vet att det bara är 19 enkla kilometer att ta sig fram.

Same suspects. Foto: privat

Jag hamnar som vanligt med mina vapendragare – Den lilla petit Fransyskan, Italienske Fulvio, Den stora fransmannen och spanska Eva som var med på Fuerteventura.

Jag är riktigt låg på energi, trots att jag nu får behålla maten så känns det som att den inte räcker så länge. Jag hushåller med min Clifbar och hör hur magen kurrar. Framför mig har jag den lilla Petit Fransyskan i orange shorts. Hon ser pigg ut. Jag har svårt att mobilisera krafter till att springa trots att jag vet att det snart är över. Det är inte särskilt varmt och det sitter bara i huvudet.

En sista chans till egen tävling

När jag vid 15 kilometer börjar gå kommer Fulvio förbijoggandes ”Mia from Sweden! Are you feeling low now?” Jag rycker lite uppgivet på axlarna och ser fransyskan några hundra meter framför. ”I know how to change that feeling! Trust me! Look a bit to the right, across the bay – that is the finish line!”

Min sista energi. Foto: privat

Jag får syn på mållinjen och vet att det bara är 4 kilometer kvar. Jag tar upp min Humagel och drar i mig. Fransyskan går lika snabbt som jag och jag tar upp kampen. Jag tror att jag ligger 10:a i min klass just nu och vill verkligen inte bli nerpetad från topp-tio-listan. När hon börjar springa, springer jag också. Jag är något snabbare i löpningen och kommer sakta men säkert i fatt. När det återstår 1500 meter är jag bara 20 meter bakom. En drös fransmän som redan gått i mål kommer emot oss och hejar stort på Petit Fransyskan. Jag ser min chans och kutar förbi medan hon kramar om dem och gör high-fives. Jag har nu fått till lite kämparvilja och joggar i mål skrattandes.

Jag är glad, lättad och lycklig. Det finns inte en enda tanke, en enda känsla eller en enda kamp jag skulle velat ha annorlunda. Jag är i en kokong av perfekt äventyrskänsla och totalt välbefinnande. Jag ÄR.

I mål. Här med journalist-Fredrik. Foto: privat

Som första svenska deltagare har jag klarat Marathon des Sables i Peru. Jag har klättrat i placeringslistan från 122:a plats till 112:a totalt. Jag har behållt min 10:e plats i min kategori och jag är så sjuk nöjd. Totalt startade 312 personer och 222 lyckades slutföra loppet. Många som sprungit i Marocko sade att detta var tuffare på grund av att det var sand hela tiden.

Har jag klarat detta fysiskt och mentalt kan jag nog klara vadsomhelst. Jag ÄR.