>
Det finns en alldeles särskild plats där jag har en frizon. Jag är bara jag, helt oåtkomlig för omvärlden, icke kontaktbar. Det enda jag kan göra är att blicka inåt, ta fram olika delar av mig själv – en tanke eller en speciell känsla. Det är när jag är i luften. I ett flygplan. Jag känner harmoni och lugn. Jag är bara Mia.
Igår kväll när jag flög hem från London var Stockholmshimlen fri från moln. Solen var på väg ner och den glödde varmt orange, nästan blodröd. Det var vackert och det ingav frid. Vårt plan fick cirkulera lite innan vi landade vilket gjorde att jag stal ytterligare några minuter av solnedgången där ovanför marken. Med blicken följde jag den ned i horisonten. Den röda färgen fokuserades kring solen för att precis i brytpunkten övergå till ljusare orange och gula nyanser och sprida sig över blicklinjen.
Det var fantastiskt vackert och jag har lagt upplevelsen i en speciell liten ficka i mitt inre.
Den här känslan tänker jag plocka fram på söndag när jag springer mitt sista långpass. I lugnt tempo. Med känslan av Här och Nu. Nu är det dags för uppladdningen inför Stockholm Marathon!
>Vilken fantstisk utgångpunkt för en uppladdning.
Min bror är pilot och skryter med att solen alltid skiner på hans jobb… Det måste vara fantastiskt.
>En rolig alternativ rubrik till ditt inlägg skulle kunna vara Mia, myself and I.
>Men vad härligt att läsa 🙂 Och jag blir också inspirerad, ska tänka på din syn när jag springer mitt sista långpass på lördag. Tack! Och kram på dig!
>Mia myself… and I – cool. Härligt att jobba ovanför molnen!
Karin: Jag håller tummarna för att Göteborgsvarvet går toppen – du får gärna låna min bild – den var underbar.
>Åhh, nåt att tänka på nu när hela min träningshelg spricker och jag får sitta på flygplan istället… jag brukar bara förknippa resa med trötthet och tunga ben – din tanke var betydligt härligare!
>jag älskar också att flyga, att vara i luften!
Hoppa fallskärm vetja! Jag gjorde det ganska regelbundet en sommar och den tystnad och frihetskänsla som det gav när man hängde där uppe i luften är fantastisk – och det är lätt att ta fram känslan igen när man vill gå in i sig själv.
>Magda: Jag älskar att utnyttja all tid – helst till vettiga saker. Hur ofta har man tid att gå in i sig själv?
Funrun: Moahahaha – du pratar med tjejen som får svindel när hon ställer sig på mattkanten. Min man däremot har hoppat fallskärm… det sägs ge en adrenalinkick. Jag skulle gärna vilja testa, men det är 20-30 meter precis mellan mark och himmel som känns ruskig – vet inte varför. Kanske ändå värt att sätta upp på min lista ”Saker att göra innan jag dör”
>jag får svindel när jag står på en pall, men där uppe är allt annorlunda. Och de där sista metrarna så är man ändå så koncentrerad på att landa så de märker man inte. Just do it. Men hoppa själv, inget tandemhopp! =)
>Hoppa själv? Hmmmm. Lovar att ge det en tanke och en övervägning. Det är väl så att man ska möta sina rädslor. Det är alltid häftigt med nya utmaningar!
>Måste bara säga att din profilbild är skitsnygg! Vilken kalaspinga 🙂
>äsch – nu jag blir jag generad. Men glad.
>Fallskärmshopp!!!
Det är den största besvikelsen i mitt liv. Jag trodde det skulle vara den absolut mest maxade adrenalinkicken ever – istället fick jag ingen kick alls. Först kändes det som att sticka in huvet i en byggfläkt. Sen kändes det som att åka nån snurrgreja på Gröna Lund.
Nej tack, jag håller mig hellre kvar i flygplanet i framtiden!
Och förresten så instämmer jag med föregående talare – snygg bild Mia!