”Men du springer juuuuuu Mia!”

Det är Sandra som vrålar. Jag springer upp, upp, upp för stigen som kringlar sig genom skogen upp mot den högsta punkten på skidbacken. Vi är inne på det sjätte varvet av banan som är cirka 1200 meter lång. Jag har hela passet legat bakom skogslöparna och haft fullt sjå att hänga med, asfaltsballerina som jag är. Eller rättare sagt, gå-i-uppförsbackarna-löpare som jag är. Fast inte alltid.

Ryggtavlorna var det jag såg av Krister och Sandra under träningspasset. Foto: privat

Det är Kristers fartleksrunda vi blir invigda i. Jag är fortfarande lite sliten från Trans Scania och har försökt träna allsidigt, och inte bara löpning. Redan på tredje varvet var jag seg, men de andra var så energifyllda så jag betade av ett fjärde varv i bara farten. Det är värt att springa upp när man sedan får springa ner. Jag lovade mig själv att klara fem varv, sedan släppa iväg de snabba löparna. Jag behövde dem för att visa vägen och inte komma vilse. Varje varv har jag gått de sista 15-20 metrarna upp till toppen, men på sjätte varvet springer jag hela vägen och Sandra peppar! ”Du kan ju springa ju!”. Jo, det sitter mest i skallen det där med ”att inte orka” eller låta latmasken ta över.

Skogslöpningen var mjuk och snäll, över lagom många rötter, lagom stora klippor och lagom lutning utför. Gott för sinnet och för kroppen.

Jag med Sandra och Krister. De som älskar skog och ratar asfalt. Foto: privat

Jag är tacksam för att ha blivit inbjuden till ny löpning i ny stad med nya löparvänner. Nu vill jag ju tillbaka och tjuvträna så att jag kan dra runt dem någon gång och känna mig stark och snabb. För en liten skidbacke med skogsvända i Trosa ska jag väl greja – nästa år ska jag ju samla 52900 höjdmeter på en och samma tävling. Fast där går man i de brantaste uppförsbackarna. Och vem vet, kanske lurar jag ut dem på en asfaltsrunda så de får bygga pannben!