>Söndag. Långpass. Jag brukar vara nogrann med förberedelser inför söndagspassen; sova bra, äte en ordentlig frukost, dricka mycket vatten och samla ihop mina prylar. Springer som bäst 2½ timme efter frukost så jag brukar ladda fram tills det är dags.

Dagens uppgift: 2 mil i Ursvik. Kändes inte som det behövdes någon större ansträngning. Jag åt en bra frukost men lät den mentala biten vara. Jag lät mina hjärnspöken och bryderier ta upp mitt huvud – vilket gav resultat. På sitt eget lilla sätt.

Ursvik visade sig vara ett gyttjebad, det blev löpning i tung terräng – stundom i skogen över stock och sten, parallellt med löpspåret, stundom över träskliknande, gyttjiga fält. När jag sprungit ett varv och skulle påbörja mitt andra sa det stopp. Inte kroppsligt utan mentalt. Ben och flås var helt okej – jag sprang i 5:42 / km. Men mitt huvud och mina tankar ville inte med ytterligare ett varv. Det gick inte. Tvärnit. Jag orkade inte ladda om mentalt och promenerade skamset till bilen.

2 mil blev 1. Hur i helsike kunde jag ge upp?

Färden hem i bilen var inte rolig. Kände mig som en riktig looser. Försökte höja stämningen med musik men det gick liksom inte.

Nu tänker jag inte bryta ihop för detta – jag gjorde i alla fall en mil, bättre än inget. Jag har en tung träningsperiod framför mig – så jag tänker ägna resten av dagen till att förbereda mig för det – både kroppsligt, mentalt och utrustningsmässigt.