Det är fint att kunna springa med sina barn. Att kunna njuta ute i naturen under en löprunda och prata om allt mellan himmel och jord. Vardagen rullar förbi så fort och vi har olika arbetstider så det gäller att hitta luckor för att umgås.

Selfie i väntan på satellit till GPS:en. Foto: privat

Jag minns inte att jag direkt umgicks med min mamma när jag var 21. Jo, för jag hade fått Alex då, så jag hängde väl mest med henne för att få avlastning av mormor. Det är först i år som vi åkt iväg och fjällvandrat tillsammans (vilket vi bokat in att göra nästa år också!). Elin kom till mitt jobb i Kista och vi bytte om för att ta en halvmil. Istället för att springa i Ursvik valde vi att springa och snacka på Järvafältet, bort mot Hästa Gård och hästarna/korna/fåren/åsnan och jordbruket. Från att ha haft en stressig arbetsvecka surrandes i huvudet kände jag hur jag mer och mer släppte jobbet bakom mig och vi hittade ett skönt flyt. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och helglugnet lade sig i själen.

Snabb med svängande hästsvans. Foto: privat

Elin fick välja vägen och vi bestämde oss för att utöka turen från 5 kilometer till 8,5… Hon har blivit snabb min dotter, tar milen på 46 minuter under träning. Nu är hon lite sugen på att delta på ett millopp, det har hon nämligen aldrig sprungit förut. Imorgon är det Hässelbyloppet men då jobbar hon, så hon siktar istället på Tunnelloppet i november. När vi väl avverkat 8,5 kilometer enades vi om att ta en mil i alla fall. För som Elin resonerade kunde jag inte tacka nej

”Om man inte är sjukt trött, illamående eller har bråttom kan man lika bra fortsätta att springa. Man är ju ändå svettig.”

Såhär muppigt glad blev jag av vår löprunda ute på Järvafältet i skönt höstväder. Perfekt start på helgen! Foto: privat