Det kändes så overkligt att få möjlighet att springa i Peru. Landet jag tjatat om i två år. Sedan faller det sig bara naturligt och vips är jag där och springer. Som om det var menat.
Jag ville så gärna ge detta tid att landa och smälta. Jag kände mig lite vilsen när jag kom hem och undrade om jag någonsin skulle bli sugen på att äventyrslöpa igen. Inte har jag bråttom någonstans. Inte.
Men så händer det igen!
En annan dröm jag har haft är att springa till mitt landställe i Strömstad. Och vad dyker inte upp då? Möjlighet att springa Trans Sweden 2018 som går från Stockholm till just Strömstad. När Jonas Davidsson (som slutfört Trans Pyrenéerna) undrade om jag ville hänga på och kanske till och med hade lite input till målgången så var jag snabb att erbjuda vår stora gräsmatta på landstället vid havet. Så plötsligt sitter jag med ett äventyr för sommaren. 500+ kilometer från kust till kust i Sverige.
Det känns så rätt. Och självklart.
Härligt!!
Gott att du är på G igen :))