Därför tänkte jag berätta vad som ligger bakom mitt beslut, varför jag fortsätter och varför jag rekommenderar det.

Det hela började för några år sedan då jag och min man läste något reportage om Armyträning – hur tufft det var, hur stark man blev och hur lydnad skulle driva en till stordåd. Well…som alla normala människor läste jag detta och tänkte ”detta är bara för tuffingar”. Det var i samband med att jag löptränat till mitt första marathon, köpt mig en ordentlig cykel, ungarna började bli stora och jag hungrade efter äventyr. Jag satt och drömde om att köra Äventyrssporter. Paddla kanot, springa och cykla. Springa i berg. Cykla i branta backar i Frankrike. Åka på träningsläger och testa nya saker. Hitta nya gränser att tänja. Jag ville bort från gymet, bort från ”det instängda och inrutade”. Jag ville känna mig fri. Jag ville bli lika tuff på utsidan som på insidan. Jag vill ha skinn på näsan på hela kroppen. Förmodligen har det något med ålderna att göra också. Den där dagen då man inser att man kanske inte kommer att bli tennisstjärna, bäst i slalom eller ta guld i Cykel. Men den insikten gjorde mig bara starkare – Jag kan göra vad jag vill. Jag kan bli precis den jag vill! Begränsningarna sitter i mitt huvud.

Efter att ha kört en riktig ”Hitta-Mia-resa” de senaste åren har jag lärt mig att leva NU. Inte skjuta saker framför mig. Det finns inga SEN om det inte finns giltiga skäl till det. Supergulliga Sussie på jobbet visade mig en bild där hennes kusin hade kört Armyträning. Där i hörnet av hemsidan blinkade en liten ”Prova På” notis. Sagt och gjort. Jag och Sussie anmälde oss. ”Kan min kusin så kan banne mig jag också!” säger Sussie.

Första passet vi var på körde vi totalslut på oss själva. Ankgång, utfallssteg, grodhopp och annan träning jag inte var van vid gav en träningsvärk som höll i sig i flera dagar. Jag fick även leriga kläder. Jag kände mig grymt inspirerad av passet, disciplinen som hålls är uppställningen och genomförandet av övningarna – inga kränkningar – bara peppande. Vi var så olika allihop – några hade bara sprungit en kilometer tidigare, andra var explosiva fotbollsspelare, jag var en seg marathonlöpare. Men vi var alla vanliga människor. Gruppkänslan som infann sig pratar vi fortfarande om jag och Sussie. Det finaste hon varit med om var när två personer i slutet av passet ser att hon har problem med mjölksyra i låren och hjälper henne framåt. Först blir hon buren på ryggen, sedan fick hon support av en hand i ryggen som hjälpte till. Det är kärlek till medmänniskan. Det är inget jävla skit – det är lycka.

Hur man än vänder och vrider på träningsupplägget är det alltid anpassat så att du får ut så mycket som möjligt av det – oavsett om du springer snabbt, långsamt, är stark eller svag, lång, kort, tjock, glad eller ledsen. Alla får plats. Alla får grym träning. Tillsammans flyttar vi våra egna gränser och hjälper våra medtränande att flytta sina. Instruktörerna är duktiga på att läsa av gruppen och se vilken nivå dagens träning ska ligga på. Vi tävlar inte mot någon annan än oss själva. Vi jobbar som en grupp. Känslan är obeskrivbar. Och det ger resultat! Jag har inga som helst problem att masa mig ur sängen strax före 5 på mornarna eftersom känslan efter passet är stark – lycka. Att få träna utomhus så varierat är mumma för själen.

Min tanke var att köra ett camp i höstas och bara satsa på marathon och längre distanser. Som vanligt har jag lite svårt att välja antingen eller – så jag har valt både/och. Sen biter ju alltid smicker på mig, min naprapat sa till mig i december ”Oj, vad du har blivit tajt i kroppen sedan du började med Militärträningen!”. Jag gick direkt hem och anmälde mig till hela den här terminens camp.

I lördags körde Bruno ett tvåtimmarspass där vi fick ta med oss nära och kära (bloggvänner räknas in här!) Vi fick dela in oss i ”De som kände sig starka och de som kände sig superstarka”. Här går det alltså att anpassa sig efter dagsform eller allmänform. Ingen blir lämnad utanför, alla är välkomna. Bilderna nedan kommer därifrån.

Känner du dig sugen på att testa så kör Bruno igen den 15 februari klockan 10.00 från Östermalms IP – Testa! Säg att ni är bloggkompisar med MarathonMia 🙂