Nu jävlar ska kärringen över hindret!

Jag kan vara världens tuffaste tjej. Och världens mesigaste. Jag har höjdskräck och mår fysiskt dåligt på en balkong högt uppe. Ska detta hindra mig? Nej, testade repillering när jag var vid Kebnekaise (firade oss ner med rep 30 meter), utmanar höjdrädslan så ofta jag kan – bara gör, inte tänka. Det funkar.

Ursäkta att jag visar rumpan, men jag kan bara slänga mig över åt ena hållet än så länge. Foto: privat

Löftet till mig själv

För 2 år sedan sa jag till mig själv att jag ska våga slänga mig över ett staket (utan att se ut som den kärring jag i sammanhanget är). Jag tänkte och tänkte. Men gjorde ingenting åt det. Jag fortsatte mesa mig över hinder på NMT. Tänkte och tvekade. Jag ser liksom för mitt inre hur jag fastnar med ena foten, inte orkar lyfta upp höften och landar i en ruggig faceplant. Jag har inget emot att bjuda på skratt, men jag vill inte bli räddare. I min dröm flyger jag lätt över hinder och är smidig som fan.

Eftersom jag inte tränade på att hoppa över hinder det där året så tog jag med mig utmaningen till 2014. I december kom jag under ett NMT-pass på att ”Visst fan – det var ju det här jag skulle lära mig!”. På något sätt kände jag mig dålig, varför har jag inte bara testa? Hur svårt kan det vara? Och hur stort gjorde jag det hela egentligen?

Känna trygghet

Så för två veckor sedan när jag hade en liten fotosession i skogen och måltavlan flög över stock och sten, hivade sig upp i träd och smidigt tog sig under låga grenar tänkte jag att ”Va fan! Bära eller brista!” Håll i kameran. Nu jävlar ska kärringen över hindret.

Istället för att vara rädd för att fastna med foten och trilla på näsan, försökte jag se hur hans ben tog sig över hindret och hur fötterna landade. Jag bad honom göra det igeno och igen. Jag tänkte mig FÖRBI hindret istället för att oroa mig för att sitta som ett frimärke MITT I det. Och vet ni – det funkade. Jag testade olika varianter och rädslan försvann, kände trygghet. Nu gäller det bara att öva vidare, att lägga till någon centimeter i höjd och fortsätta träna smidighet. Nu var ju inte hindret det högsta i världen – men i min tanke var det högt som en vägg. Små steg på vägen gör mig glad.

Perspektiv

Jag är rädd för att hoppa över ett hinder som är 60 cm högt, men jag ser ingen skräck i att springa 898 kilometer med 52900 höjdmeter.