>Ja, så är det faktiskt.
Begränsningarna sitter i våra huvuden. Jag ser tillbaka på ett fantastiskt 2009 där jag har skapat en härlig harmonisk tillvaro, träffat fantastiska människor och hittat precis de rätta utmaningarna för mig. Jag har lyssnat på människor som öppnat upp möjligheter till kreativt tänkande – Rune Larsson och Kay Pollak. Och jag har haft förbannat roligt. Nästan jämt.
Jag vill ha mer.
Samtidigt vill jag få lite av UltraSchmultras fokus så att jag inte handlöst slänger mig ut i galenskaper och går sönder. Men – vad är väl ett lopp på 246 kilometer? 😉 Bara att göra liksom. Samtidigt som min ultrastarka kropp maler på och är uthållig står coach Ken och piskar mig för att få upp farten. Och det är ju en utmaning i sig. Att möta sina rädslor. Min största rädsla är tusingar. Nu drar intensivträningsveckan igång och jag har blivit förkyld. På fredag står det tusingar på schemat. Begränsningen sitter i min skalle och i min täppta näsa.
Jag har lovat mig själv två saker. Att_göra_de_förbaskade_tusingarna och fortsätta göra mitt liv underbart även 2010. Sitter förkylningen kvar så kör jag tusingar första friska dag. Faktiskt.
Samma möjligheter – bara att möta rädslan, kliva ur bekvämlighetszonen och göra något crazy. Det är bara att tänka ”Det här klarar jag av, det här är ett äventyr!” Det är viktigt att njuta på vägen – inte bara tänka ”sen”.
Har du gjort något du trodde du aldrig skulle klara av under 2009?
>Ja, det kan du hoppa upp och klappa dig på 🙂 Att anmäla mig till Sthlm Marathon!
>Att möta sina rädslor ger verkligen en massa ny energi! Jag har under 2009 börjat tävla i tennis och vågat gå in för att vinna, något som jag som yngre hade väldigt svårt för. Tyckte tidigare att det var lättare att förlora för att slippa uppmärksamheten och slippa att ta plats. Men inte nu längre – nu vågar jag satsa och vågar vinna. Och jäkligt kul är det dessutom.
>Ja, oh ja, jag sprang ju för tusan nio mil på 12 timmar… Det hade jag knappast trott. ;)Det värsta är att nu måste jag ju springa ännu längre för att imponera på mig själv!
>Jajjamensan! Deltagit i en multisporttävling innehållande paddling – jag som är livrädd för vatten! Dessutom en tävling där man är synlig = få deltagare, det värsta jag vet….
>Absolut, fört löpningen på en helt annan nivå. Sprungit det ena skitlånga passet efter det andra. Men för min del är det 2010 som kommer att bli utmaningens stora år.
>Motiverande inlägg. God fortsättning!
>jag sprang 2 st halvmarathon under 2009, det kunde jag inte ens drömma om året innan. Så det känns stort!
men nu ser vi framåt mot nytt träningsår, nya mål och nya upplevelser!!
Gott nytt år!!
>Jag har aldrig direkt kännt mig begränsad så jag kan inte påstå att jag har gjort något jag inte skulle klara av. I min värld handlar det bara om att bestämma sig för det och sen köra på det.
>du ÄR en sån som rune och kaj.
>INTE som jag trodde jag aldrig skulle klara av men som jag aldrig trodde jag skulle göra(Typ någonsin).
2 saker: 1.) Springa ultra.
2.) Gå med i en löparklubb.
TACK!☺
>Jajjamen, 52 K i Monte Gordo. Och det var delvis ditt fel! Kram!!
>Hm, inte er division men jag har börjat springa och faktiskt kommit över första milen.
Inte illa av en som aldrig motionssprungit en meter i hela sitt liv.
/Karin
>Petra: I know the feeling! Läskigt och samtidigt underbart – mitt första körde jag 2004 🙂
Ulrika: att våga ta plats är ett stort steg! Något fler borde öva sig på – Gå ut i världen och Förmera sig!
Fitnesscoachen: 9 mil på 12 timmar – underbart! Glöm inte att njuta lite av DEN bragden innan du springer vidare och ska imponera på dig själv 😉
Marre: Jag har också vattenskräck och jag är grymt imponerad! Bra jobbat!
Carina: du kommer tugga i dig 2010 i stora tuggor! Lovar!
Åsa: Tackar! God fortsättning själv!
Jossan: 2 halvmaror blir ju en helmara 😉
Dunceor: Gosh vad härligt att inte känna sig begränsad! Har du alltid varit så?
Träningsglädje: Oh – jag rodnar. Tack- årets första och finaste komplimang!
Kalle: skönt att du har lagt snabba-korta-distanser och ensam-är-stark tankarna åt sidan 😉 Varsågod och välkommen bland riktiga nördar!
Bureborn: Men erkänn att det var härligt! Och 5 mil Rune tackar man ju inte nej till i första taget!
Karin: DET gör dig till den största vinnaren. Första milen är ett mål som man kan leva på riktigt länge. Hur många av Sveriges befolkning springer en mil? Bugar och bockar till din bedrift – nu har du öppnat möjligheterna till vad som helst du vill göra!
>Visst sitter begränsningarna i huvudet!!
Själv sprang jag ett marathon på 3:38 året som gick.
Det trodde jag aldrig med tanke på att jag låg däckad på sjukhus för 2 år sedan. Trodde jag skulle suttit i rullstol vid det här laget men icke!! 🙂
Lycka till med tusingarna!! 😉
>Brrr!! Tusingar i 4-tempo! Det grejar inte jag. Än… Ägnar mig i stället åt att vara imponerad av dig!
Under 2009 har jag gjort tävlingsdebut i löparsammanhang. Jag har sprungit i många år, men inte ansett mig vara tillräckligt bra för tävlingar, men avverkade i år både ett 21 km-lopp och ett marathon samt ett multisport-evenemang. Fast jag vet inte om jag övervunnit någon rädsla med detta. Bara kommit till en viss mognad. Vid 42 års ålder… 🙂
>Jag flyttade utomlands och började jobba..! Det tyckte jag var jäkligt bra jobbat, och på samma gång fick jag tillbaka löparglädjen. Så iår, vad händer? 2 maror och ta me fan något ultra-tjohej!! :):)
>Oj. Jag måste nog sälla mig till Duncan här. Och ja, jag har alltid varit sån för att förekomma din fråga 😉
Det kanske helt enkelt krävs lite mod för att erkänna att man faktiskt tror på sig själv, men när man väl vågar stå för det, kommer resten av sig själv? Jag menar, det är ju enklare att säga nej jag kan inte springa fyra eller tio eller tjugofyra mil, för då slipper man ju träna för det 😉
Nä, jag tror vi gör de grejer vi innerst inne faktiskt tror vi klarar av. Och de grejer vi gör säger ganska mycket om vad vi innerst inne tror om oss själva.
Så ut och gör, folks, you'll be surprised 😀
P.S. varför avslutar alla sina bloggar med frågor nuförtiden?! Inbjuder ju till värsta kapningarna!
>Hallå i stugan, har en liten fråga till dig. Hittar inte din mejladress här på bloggen, toppen om du kan mejla mig på petra.manstrom@gmail.com. 🙂
>yep, jag tävlade i Body Fitness.
=)
>Hmm, måste nog se till att jag följer med på dina pass och i din blogg lite mer, det skulle hjälpa mig att nå mina mål!
>Sprang min första halvmara men absolut inte den sista 🙂
>Jag som brukade hata att springa sprang min forsta halvmara. Nu har jag fatt mersmak. Det ar ju bara sa kul att springa!
Jennie
>Håller med Fredrika, jag tror också att vi gör saker vi innerst inne tror att vi kan klara, men deet är vi kanske inte riktigt medvetna om. 🙂
Och jag började springa 2009 och sprang 2,5 mil som längst. Tidigare hade jag bara sprungit 3k sammanhängande… Och trotsade min rädsla för hård asfalt att trilla och slå sig på och började åka rullskidor. Och hann med mitt första riktiga längdskidpass i vuxen ålder innan nyåret blev 2010. Så jag är stolt som en tupp över mitt 2009!
>Daniel: Ja din historia är ju helt fantastisk! Här pratar vi livsbejakande – jag blir varm i hela hjärtat!
Louise: Herregud – multisporttävlingar och halvmaradistanser när man passerar 40 – jag tycker det är galet härligt. Är det inte då man ska ikläda sig pliesserad kjol, kråsblus och ta med sig inneskor på parmiddagar? 😉
Miranda: That's the spirit! Själv hade jag separationsångest över att flytta 13 km… SÅ modig är jag 🙂
Gullis: Lite samma känsla som Karolina Klüft förmedlade i början alltså? Jag gör det här så länge det är skitkul och utmanar mig – no limits – fullt fokus.
angående frågorna…jag är nyfiken och så har jag inte möjlighet att springa långpass och pumpa folk på frågor som bor på annat håll 😀 (plus att det kännes för ego för att bara skriva vad jag själv sysslar med!)
Petra: Mailat
Evelina: cool! Supercool!
Snabba Fötter: Du är en talang. Du springer marathon under 3 timmar! Kan jag låna din snabbhet så får du hälften av min energi, fokus och uthållighet!
Elin: Du rockar! Tack för att jag fick vara med på din första halvmara (och för att du inte slog ihjäl mig när jag tvingade dig att fortsätta!)
Jennie: Härligt! Behåll känslan!
>Therese: Du hann emellan. Det är sant att vi kanske tar oss för saker som vi innerst inne tror att vi klarar. Men däri ligger också begränsningarna.
Att köra rullskidor och låta pulsen och rädslan skena iväg är ju att kliva ur den komfortzonen där vi vet vad vi klarar av. Njut av ditt 2009 – ta med dig känslan vidare!
>Nämen Mia – du ska väl inte sluta springa maror när du passerar 40??? Det är ju då livet börjar!!! (Huga – måste jag ut o hitta en plisserad kloj nu??? Snälla, kan jag inte få slippa?? Om jag lovar att göra ultradebut under 2010, kan jag inte få dispens då från plisserad kjol och knytblus?) 😉
>Louise: ska tänka på saken. Och självklart ska jag springa maror – massor av maror! Jag har ju fortfarande en tid jag ska springa på…
>Nej inget som jag inte trodde att jag skulle klara i löpväg, men Vallentuna 6-timmars, Mälarhöjden-Järna och SUM med maginnehållet kvar var glädjande, liksom nytt långpers utan att stanna eller gå (31 km).
>Jumper: Du har nog klättrat över de där höga trösklarna för länge sedan och är en liten äventyrare! Får jag kalla det tjuvstart? Eller är det så att man utmanar sin rädsla under en viss period i livet och sedan förnöjt lutar sig tillbaka och njuter av galenskaperna?
>Ja, det skulle vara just en riktigt "liten" äventyrare i så fall. Men var tid har sina trösklar. Nu dåligt tränad känns Stockholm Marathon i juni som en betydligt värre utmaning än fjolårets ultralopp. Det är det som är spännande.
Vad du hittar på som pensionär törs jag inte tänka på….