I ett försök till Duckface efter ett svettigt spinningpass. Foto: privat
Efter gårdagens 60 kilometare ville jag ha en lätt återhämtning och genomströmning av musklerna. Jag och Petra tog oss till World Class på Döbelnsgatan för att köra ett spinnigpass med glada Annica. Svettigt värre och helt klart värt powerwalken i -9 grader!
När jag kom hem sov jag middag en timme (har inte hänt sen Dackefejden) och blev så där opassande pigg. Nappade på ett önskemål från Magnus på NMT om ett kvällspass. Blev upphämtad och transporterad till reflexbanan i Lilljanskogen. Magnus tar hand om en hund i en månad och ville kolla hur det gick att springa med den. Trudy som hon heter var ett litet muskelpaket och det var imponerande att se deras samarbete i mörkret där vi följde reflexer i obanad terräng. Banan är snitslad bland täta träd och granar, hela tiden följde Trudy Magnus instruktioner ”Hit” och ”Här” – trots att de bara ”känt” varandra i en vecka. Inga insnörningar kring trädstammar utan ett totalt fokuserat samarbete!
Magnus kopplar om starka Trudy i skenet från min icke så mysbelysta pannlampa. Foto: privat
Mina ben var lite trötta uppför så jag gick raskt (vilket ultralöpare kommer undan med) men pinnade på så gott det gick över stock, sten och fryst lerkullervrickarfötternaunderlag.
Jag är helt klart nöjd med helgens träningar. Det känns som jag inte har gjort något speciellt, utan bara varit – ett bra betyg till kroppen som ska springa 24-timmars i slutet av februari.
Leave a Reply