I januari 2024 skulle jag och min sambo Stefan springa Trans Scania Winter Edition tillsammans. Det var första loppet vi uttalat skulle hålla sällskap. På grund av tidsbrist (läs: det tog för lång tid att pulsa i midjehög snö genom kohagar) så valde vi att kliva av efter 133 kilometer. Inga ledsna miner för det, för vi hade en fantastisk upplevelse. Dock saknades finishertröjan. Därför beslöt vi oss för att hitta ett annat lopp som låg bra till i tiden, och blev tipsade av Linda D att anmäla oss till Öland Lighthouse Challenge. Några klick senare var vi 1.495×2 kronor fattigare och ett kommande äventyr rikare.
Förberedelserna
Vi skulle som sagt springa som par. Vad härligt det hade varit om vi hade varit jämnstarka och kunna sätta ett mål och en plan. Stefan har haft en sjukt bra grundträning med löpning till och från jobbet. Jag har haft det jobbigare med att få till träningen på grund av sviktande motivation och diverse anledningar. Först stressade detta mig lite, men vi pratade igenom det och målet var att slutföra tillsammans. Sen måste jag ju medge att jag känner mig sjukt bra som vet att jag närsomhelst kan springa riktigt långt oavsett låg träningsnivå, mitt pannben är konstant. Sluttiden för loppet är oviktig.
Bansträckning och upplägg
Nämen jösses! Jag har aldrig varit på Öland, och detta var det perfekta sättet att uppleva ön på! I maka takt, ett helt dygn (och lite till för oss). Från Långe Erik i norr till Långe Jan i Söder, totalt 161 km. Det var så fantastiskt vackert redan från start. Vädret var vackert med högsommarvärme, vind i ryggen och klarblå himmel.
Myggen på Öland var stora som dinosaurier och de knuffade nästan omkull en när de kom flygande. Som tur var hade jag myggmedel och led inte så mycket. Myggen gjorde dessutom att vi sprang hellre än att gå långsamt.
De första sex milen gick längs med kusten och landskapet var hissnande vackert. Stefan som är geolog i botten lärde mig en massa stenarter, och vad de används till. De milda grå färgerna smög ihop sig fint med den blekt blå himlen mot kvällen. Vi sprang förbi ön Blå Jungfrun och höll rätt bra tempo i början. Cut off tiden på de första 50 Milesen var 12 timmar, sedan skulle det vara lugnt med tiden.
Starten
Vi hade beställt transport till starten i norr och blev upplockade vid turistbyrån i Färjestaden klockan 12 på fredagen. Starten skulle gå klockan 15. Loppets cutofftid är 30 timmar. Väl vid Långe Erik träffade vi Linda D och hennes man. På plats var även Jenny L från Stockholm som sedemera gjorde ett snabbt lopp och blev 2:a totalt. Ultrakändisen Linda Bengtsson skulle springa med sin kompis Jessica, båda har varit med på våra Ultraveckor med Apollo tidigare. Linda kom gravid i 28:e veckan men verkar ha en sån där kropp som klarar allt, oavsett utmaning och väder. Och jäklar vilket väder det blev – mer om det sen..
Innan start gick Calle Nilsson igenom reglerna:
- Vätskekontroller var 10:e kilometer med vatten och sportdryck. Endast support vid stationen. Support mellan stationerna innebär diskvalificering.
- Vid cirka var tredje station skulle det finnas Vatten, Cola, kaffe och frukt.
- Vid 50k, 50Miles och 120k skulle det finnas lättare mat som soppa, pizza, pannkakor och annat smått och gott. Här finns också tillgång till våra dropbags.
- Eventuellt skulle det komma överraskningar!
Med detta som information hade vi lagt upp våra dropbags. I två av dem hade jag lagt ner koppnudlar omutifallatt det skulle vara paprika i soppa eller pizza från arrangören. Jag kan under inga omständigheter äta paprika, mitt system kan inte ta hand om det, och upplevelsen blir… något jag inte vill dela med mig om. Låt oss säga allergisk eller ickekompatibel.
Värmen
Jag har tidigare sprungit i öknar, jag har sprungit 545 kilometer över Sverige under den varmaste sommaren 2018 och vet att jag kan hantera att bli upphettad. Vatten över huvudet (mitt hår är som en pälsmössa), och vatten, salt och resorb i bra balans. Kyla ner mig så fort jag kan och hålla högre tempo på natten när det är svalt. Jag kände direkt att värmen tog mig efter starten 15:00. Hur jag än gjorde var jag som en kamin (klimakterievallningar eller dåligt förberedd på sommarvärme redan i maj?). De första tre milen var utmanande för mig. Jag kände mig som en betongkloss. Vid vätskekontrollen efter fyra mil var vattnet slut, det fanns bara sportdryck. Jag brukar verkligen inte klaga, men eftersom jag hade sett fram emot att få svalka nacken med vatten blev jag lite putt. De äldre paret som satt där var inte direkt initiativtagande utan satt bara och sa ”Jag har försökt ringa till Calle!”. Men ett lopp kan inte hänga på EN person, särskilt inte om vädret är som det är och ingen support får tas emot utanför kontrollen. Vi hade ju ingen kompis där med en dunk vatten. Jag blev nog lite sur.
Energi!
Vid fem mil utlovades det mat. Jag var hungrig och är duktig på att äta både soppa, hamburgare och pizza under lopp. Jag såg fram emot påfyllning. Vad jag fick? Två matskedar linssoppa med en halv deciliter vatten. Först tänkte jag att det inte gjorde något eftersom jag hade nudelsoppa i dropbagen, men då visade det sig att det bara fanns EN LITER varmvatten till hela startfältet. Typ. Så jag kunde inte hälla 2 dl i min kopp. Jag trodde att det var ett skämt. Två matskedar linssoppa och tre mil till nästa matstation. Inget kaffe de första fem milen heller som utlovat.
Fokusera på det du kan påverka…
…brukar vara mitt motto. Men jag trodde på race PM, på informationen som gavs innan loppet och att det skulle finnas det som utlovats. Jag var fortfarande varm som en kamin och det var varmt väder långt in på natten. Vi tog oss till 50 Miles där det fanns en stor station med fina toaletter och en funktionär som verkligen gjorde ALLT hon kunde för att serva oss 8-10 löpare som var där samtidigt. Nyponsoppa och blåbärssoppa fanns att få varmt (vi hade egen blåbärssoppa i dropbagen). Vi tog varsin pannkaka och det fanns gott om äpplen. Vi tog oss vidare. Jag var lite grinig på kontrollen, men inte på Stefan. Vi var glada och tyckte att Öland var vackert.
Den svalare natten kunde gett oss lite fart. Flera gånger sade vi till varandra ”Vi borde sprina nu”, men jag hade liksom tappat sugen. Aldrig att jag skulle bryta, men jag hade ingen lust att springa. Jag var fine med att gå i natten och prata med Stefan. Vi körde lite Alfabetsspel med musikgrupper, blommor, fåglar och bilar. Vi hade inte bråttom och tog det lugnt.
På morgonkvisten kom värmen tillbaka och jag blev snabbt upphettad. Vid vätskekontrollen vid tio eller elva mil fick jag inte kyla ner mig. Vad funktionären sa ”Det är säkert någon som har tagit för mycket vatten innan”. INGENSTANS i PM’et stod det att vi bara fick ta en viss mängd vatten. Med den värmen som rådde skulle jag hellre se att man satte upp extrakontroller. Nu kanske jag är färgad av att ha varit med och anordna Täby Extreme Challenge några gånger där man verkligen fokuserar på löparen och om det är varmt så ställer man upp en extra vätskekontroll. Särskilt om det råder sommarvärme i maj.
Efter 12 mil fick jag min första banan. Eller i alla fall en bit. Närmare bestämt 3 centimeter. På ett lopp, där bananer brukar slängas i klasar till löparna! Men det erbjöds korv med bröd i alla fall. Det var skrattretande. Min överhettade kropp fick en kanna vatten över sig vid denna station och jag kände så med funktionären. Vi köpte glass i caféet bakom och tog oss vidare.
Ta inititativ!
Nu stod solen högt på himlen och vi kom förbi ett glasblåseri. Vi gick in och frågade om vi fick låna deras vattenslang att kyla av våra huvuden – det fick vi. Slangen hade legat där hela vintern och när jag skulle fylla min dumstrutsmössa med kallvatten kom det med lite myror, dessa fick jag plocka ur håret några timmar senare. Stefan var stark och hjälpte mig mentalt när jag mådde illa och ville kräkas.
Vid nästa ställe det fanns en glassgubbeskylt vid, gick vi in och köpte oss något att svalka oss med, sedan promenerade vi vidare. Vi hade för länge sedan slutat tro på någon energi vid kontrollerna. Äpplen fanns det och i bästa fall vatten, samt lite varm sportdryck. Ibland kunde vi få en kopp Cola.
Under hela loppet fick vi aldrig se skymten av ordentlig mat eller kaffe. Tidtagningen var dessutom manuell så vi glömdes bort vid en del kontroller, tack Garmin för din precision.
När det var några mil kvar var vi ganska trötta båda två men vi drog varandra. Linda sprang med oss en bit och tog 100 löpsteg 100 gångsteg. Hon var snabbare och drog iväg men vi försökte lite sporadiskt att jogga då och då. Småstäderna var fina och vägarna helt utan skugga. De sist fem kilometrarna tog liksom aldrig slut och jag fick peppa Stefan ”bara till nästa skylt”.
Att gå i mål
Vi såg Långe Jan och närmade oss mål. En ingentingkänsla kröp sig på och jag var varken glad, lättad eller arg. Jag bara konstaterade att må illa och ta sig fram inte riktigt var min grej. Jag fick gräva djupt efter min motivation men jag ville aldrig bryta. I mål kom vi på drygt 27 timmar som är mitt näst sämsta 100-Mileslopp hittills. I mål sade jag ”Jag tar bort mig själv från Trans Scanias reservlista för jag vill aldrig utsätta mig för detta igen”.
Det bästa! Att få se ett fantastiskt fint Öland – vilken grej! Så tacksam. Att jag och Stefan hade en fin upplevelse och en fin ton mot varandra hela dygnet. Att få träffa Linda, Linda, Jessica och resten av de jag
Det sämsta – Att jag förlitade mig på arrangemanget, trodde mer av de 1.495:- jag betalat. Det är lätt att anordna lopp för elit och elitmotionärer som ligger i täten och mest kör på gel och sportdryck – kanske detta inte är avsett för ultrafikande motionärer? Jag borde kanske fattat bättre. Det suraste ligger nog hos mig själv, men om jag ska rekommendera andra att springa loppet – ta med egen support till stationerna (se till att supporten har vatten och mat).
Leave a Reply