Som vanligt delar jag in mina tävlingsberättelser i fler delar. Den första lite rosafluffiga, glada härliga får du här. Den rakt-på-sak vad som hände med kroppen får vänta till del 2.
Förberedelser
Veckan innan tävlingen jobbade jag nog lite för mycket. På ett sätt är det bra, då hinner jag inte bli nervös, utan fokuserar på arbetet och låter mig långsamt sugas in i bubblan. Det går ju inte att rätta tävlingar efter företagets deadline. Bara att gilla läget liksom.
Träning
Jag körde tre stycken instruktörspass på Nordic Military Training, vilket gav bra lugn genomkörare och teknikträning. På så sätt var Evighetsmaskinen igång på sparlåga.
Sömn
Hela veckan sov jag bra. Sista natten på hotellet sov jag 8 timmar och 40 minuter utan att vakna en enda gång. Det är märkligt hur jag fungerar dagen innan lopp – hur jag totalt ignorerar det som komma skall och bara sover. Skönt dock.
Mat
Oj – här har vi boven i magdramat. Sedan i somras har jag ätit mycket bra mat och kroppens maskineri har fungerat perfekt. Mat och energi in, energi till träning och resten ut. De sista två veckorna åt jag mer än vanligt (vilket är som det ska) MEN jag ökade radikalt mitt socker och godisintag. När jag jobbade över en kväll mumsade jag i mig så mycket Twistpåse att jag fick magknip. Kroppen reagerade direkt. Matsmältningen saktar ner på grund av socker och resultatet… det får ni läsa om i del 2.
Dela in loppet i mindre delar
Jag och min support Roxen delade in loppet i fyra block á 6 timmar styck. Första blocket tänkte jag såhär:
- drick var 20:e minut
- värm upp i 2 timmar
- varva att räkna distans vs varv (20 km, 60 varv, 25 km, 75 varv osv)
- mål: var glad – fyll på med energi enligt schema
- delmål: 55 km
Här går starten. Finns sekunder att tjäna genom att stå långt fram enligt Lotta T 😉 Foto: privat
Allt flöt på precis som det skulle. Roxen skötte sig exemplariskt och levererade Resorb, blåbärsoppa, riskakor med jordnötssmör, mackor med avokado och chiapudding på givet klockslag. Det var varmare i arenan än vad jag tidigare upplevt. Kanske för att det var 3 innebandymatcher samtidigt på gång där med storvuxna karlar som hjälpte till att alstra energi. Jag fick dricka mer än jag planerat och sög i mig Resorb i stora doser.
Andra blocket var liknande men då hade jag beställt sushi och stekt ägg. Anna levererade och stod och hejade en timme. Ett roligt inslag strax innan byte av varv. Sushi äter jag alltid på tävlingar, jag dränker rullarna i soja och blir därför törstig så att jag dricker bra. Mitt lilla knep när det börjar bli tråkigt med vatten.
Diana och jag följdes åt så gott vi kunde – för det mesta glatt synkade, sen var hon lite snabbare det första 6 timmarna och varvade mig några gånger. Foto: privat
Jag sprang helt enligt plan och hade humöret på topp hela tiden. Roxen levererade meddelanden som han fått via Facebook och arrangören lämnade lappar från er läsare som skickat hälsningar. Jag var så tacksam och glad hela tiden och kunde inte sluta le när jag läste femtielfte meddelandet från ”Alice igen – ville bara säga heja heja heja”. Då och då grabbade jag tag i mobilen och svarade på sms och såg till att gå några varv för att låta maten smälta lite. Min adept Diana hade en värre bergodalbana. Loppet var för tätt inpå Bislett och motivationen åkte upp och ned. Trots detta peppade hon hela arenan med sitt Hepp-Hepp 🙂
11 timmar och 55 minuter gick som en dans för mig, men som på en given signal efter andra vändningen så kom illamåendet. Jag kunde inte få ner någon energi och den minsta lilla gelklick växte i munnen och var svår att svälja. Jag har aldrig haft problem att äta eller fått ont i magen förut. Detta var en ny erfarenhet – och jag hade med mig saker att rädda upp om jag skulle spy eller bli dålig i magen som många blir under sånna här tävlingar. Men min mage var en tegelsten. Nu hade tarmarna fått 12 timmars massage och tackade för sig. Varje steg på den hårda betongen var en plåga. Jag såg stjärnor och tänkte bara på att Jag_Måste_Få_i_Mig_Energi.
Leave a Reply