Förväntansfulla kom vi fram till den sista etappens kartutdelning. Vi hade onda aningar om massor av höjdmeter, flera berg att forcera och grusigt värre utför. Jag hade sett på bansträckningen att vi skulle passera vulkanen och där kan det vara lite trixigt.

När vi fick kartan blev vi alla besvikna. Eller låtsades i alla fall. EN höjning på 150 meter. 21 km och vad som sades – 2 km vulkan och lavasten. Lätt som en plätt. Och så målgång på Playitas.

Min enda chans att ta placeringar hade varit om de förlängt distansen till ett maraton. Denna etapp gynnade framförallt Henrik och Stefan som är snabba och superduktiga på tekniskt underlag. De hade stela ben, men jag vet ju vis av erfarenhet att benen är igång efter 1-2 kilometer igen. Värre är det om man har stora blåsor som hindrar.

Blåsor, onda fötter och möra ben

I lägret hade jag försökt lyssna lite på hur de andra löparna var i för skick. Många fötter var lindade till följd av besök hos läkaren med blåsor och skav. Många som jag passerade på den långa distansen haltade och såg ut att ha både ont i ben och fötter. Själv hade jag inte en blåsa. Min strategi med nya strumpor inför varje etapp, samt massor av vaselin höll. Fast det försåt, jag brukar få blåsor kring naglarna, eller blånaglar – och nu finns det inte så många kvar att spela bort.

Mitt fantastiska skoval

Inov8 X-trail 250 – jag var så nöjd med mitt val! Foto: privat

Jag var så glad och nöjd över skovalet. Den ångesten jag känt innan, då jag missat att ta med mig mina Hoka, visade sig helt obefogad – fram tills lavastenarna. Men överlag höll de måttet hela tävlingen. Snäll mot ben, underlag och fötter. Flera gånger tackade jag skorna högt när jag på den långa distansen skulle ta mig ner för tekniska partier.

När starten ska gå är vi alla spända. Klockan är 11. Vi har passat på att göra oss av med så mycket av vikten i ryggsäcken som möjligt. All överbliven energi, tandkräm, tandborstar, vaselintuber (det lilla som fanns kvar). I ryggsäckarna fanns endast den obligatoriska utrustningen och det man inte ville slänga. Det kändes ovant med så lite vikt att bära. Utrustningen har hunnit torka och är inte längre tyngd av fukt. Det är varmt i startområdet och jag hittar en buske att kissa bakom. Ryggsäcken luktar illa, håret känns ofräsht och Stefan utbrister ”Undrar hur lång tid det tar att ta sig igenom hår, sand, svett och vaselin för att få ren hårbotten?” Allt jag drömmer om är schampo och balsam och ett flygande mjukt hår som lockar sig över axlarna, ett Timotejsvall. Ett hår som får männen att tråna och kvinnor att vilja dofta. Det är min fokusförflyttning vid starten. Jag drar min tre dagar svettiga buff över huvudet för att skydda mig mot solen och försöka suga upp lite av svetten under dagens pass. Jag är långt ifrån den drömbild jag precis skapat av mig själv. Jag varken ser Timotejig ut eller doftar så heller.

Jag ger upp lite och tänker att jag ska springa det bästa jag kan. Det borde vara en lätt löpning för mig för det är stora delar svagt utför. Tyvärr lutar det inte tillräckligt för att jag ska hitta flytet, men springer det gör jag. Jag tänker att jag behöver komma så långt som möjligt innan värmen tar mig och jag kommer att börja gå. Inom mig säger jag ”inte gå, inte gå, inte gå”. Men när jag märker att lavastensfältet faktiskt är 4 km istället för 2 tappar jag lite tro på mig själv. Här är mina skor lite för mjuka. Jag känner mig klumpig för första gången i loppet och hamnar själv mellan några klungor. Två tjejer dansar iväg och jag mäktar inte med att ta rygg – jag hoppas att kunna springa ikapp dem senare.

Okej – då har jag ingen att ta rygg på så jag börjar gå. Inte för att jag är trött, utan att jag tycker att det är jobbigt med värmen. Fast jag är bra uppvätskad. Det är förmodligen tankarna som spökar. Och att jag klankar ner på mig själv som inte är duktig på lavasten. Har inte övat så mycket på att springa i ett basturaggregat i sommar. Men min vilja borde ju kunna sätta fart!

Lavastenar. Inte min starka sida. Foto: privat

När lavastenarna äntligen tar slut kan jag börja jogga igen. Utför, utför, utför. Jag känner igen mig från löpningarna med Apollo och vet ungefär hur långt det är till Gran Tarajal och vilken väg vi kommer ta därifrån till målet. Jag kommer ner till de mjuka gruspartierna och går snabbt med hjälp av stavarna. Jag passerar danskan Jeanette strax efter sista vätskestationen och detta ger mig kraft. Nu ska jag inte gå – och ska jag det så ska det vara så snabbt att hon inte kommer ifatt. Jag går snabbt på stranden där en kille från Singapore joggar förbi och vrålar ”Run! Run! Come on!” men jag märker att jag håller nästan samma fart som honom. Han väggar strax därefter och hamnar bakom mig. Han och danskan tar sällskap. Jag försöker öka tempot för att förhindra att bli omsprungen senare. Så fort det är det minsta flackare i uppförsbacken springer jag. Jag tar mig upp för den stig jag flera gånger innan sprungit på. Jag inbillar mig att jag har försprång med att fördela energin. Jag pinnar på och ökar avståndet till Jeanette och Singaporeianen. Två svenska hotellgäster kommer emot mig (syns på Craft-tröjan) så jag börjar ropa ”Heja heja!” för jag behöver pepp.

Det står kameramän, några hotellgäster och funktionärer i backen upp. Funktionärerna på toppen ratar med varandra om något och struntar i mig när jag kommer trött och sliten till toppen, jag känner mig ignorerad. Något jag i vanliga fall inte bryr mig om. Ett ”Heja Maria!” hade varit på sin plats – namnet står ju på nummerlappen. Lite smågrinig springer jag nu utför och ser målet. Jag vill bara i mål. I mål. I mål. Jag vill dricka öl och kall citronfanta. Jag vill titta på människor och kramas. Jag vill ta av min svettiga ryggsäck. Och jag vill tvätta håret.

På väg att knocka Go-Pro-killen. Foto: Thomas Johannesson

När jag kommer ner på den sista mjuka stranden bort mot målet kommer en kille med GoPro – jag är beredd att brotta ner honom! Det känns som om jag inte kommer en meter i sanden så förödmjukelsen är total. Här står jag och kör The Running Man och blir filmad. I nästa sekund ropar en man med mycket bra skägg ”Heja Mia!” Jag blir så lycklig och tror faktiskt att Thomas (som jag träffar och tackar senare) räddar Go-Pro-killens liv. Jag kommer äntligen ur vinkelvolten och tar mig framåt. Väl i mål kramar jag alla som är där – man vill ju dela med sig av upplevelsen, känslan och framförallt doften! Doften av härligt kämpa. Doften av nöjd. Doften av att ha klarat Half Marathon des Sables Fuerteventura som går för första gången. Doften av lycka att komma in som femte kvinna i min kategori och då slutplacera mig fyra. Jag har medaljen stolt på bröstet.

Den första upplagan av HMDS Fuerteventura. Och jag har en medalj! Foto: privat

Med ett brett leende tar jag emot en kall öl av Henrik. Det visar sig att vid starten fick Stefan feeling och sprang som en gasell över lavastenar och jagade sig fram i mål. Han kom in som 17:e person totalt vilket är grymt. Båda killarna hade plöjt fram vid vulkanen likt vikingar och Kristina som sett föreställningen var imponerad. Stefan hade med sin marginal hunnit gå och köpa öl medan vi andra skulle ta oss i mål. Vi sitter på muren och kollar resultatlistor. Känner lugnet i själen och pirret i benen. Ett snabbt dopp i isvatten och sedan tar killarna massage. Jag sitter kvar och bara är. Mina fötter är intakta. Själen lycklig och mina händer blästrade från morgonens aktivitet med att få ner sandigt tält i påse. Aldrig mer ska jag äta godis eller vara i sanden. Aldrig.

Worth running for. Foto: privat

Resultat från sista etappen / samt slutplacering i sin klass:

• 5. Michael (9)
• 37. Stefan (40)
• 38. Kristina (2)
• 85. Bo (44)
• 86. Mia (4)

Två dagar senare går jag med i Facebookgruppen ”Preparing for Marathon des Sables Maroc 2018” och läser alla tips, samt ”Marathon des Sables Maroc Sverige” En grupp för svenskar som ska springa de 250 kilometrarna i Sahara. Jag är sugen.