”Shit! Hon är säkert uppvuxen på Franska Rivieran och kommer hjulande nerför slänten i en perfekt sittande bikini och den gyllenbruna huden stramt hållande runt musklerna i den lilla kroppen”. Jag känner mig plötsligt stor och klumpig. Det är den sista biten på andra etappen och jag känner mig jagad i mörkret i sanddynorna av den lilla Petit Fransyskan. Det är 4 km sand kvar till målet på den andra etappen. Jag är som starkast på långa distanser och vill gärna trötta ut motståndet. Men 66 km känns i kortaste laget – även i sanddynor.

Men först – Låt oss backa bandet.

Ankomst, förberedelser och utrustning

Redan på Kastrup möter jag de andra svenska Apollosportslöparna Henrik och Stefan. De springer i lag och jag kommer att representera Apollosports solo. Det gör även Kristina Extreme Running som jag delar rum med första natten på Playitas. Hon är dansk landslagslöpare för ultratrail och springer på heltid. Ett proffs alltså. En dansk kille vid namn Michael ska även representera Apollosports. Vi går igenom våra ryggsäckar, jag och Kristina, på rummet och jämför prylar och vikt. Vi har många saker lika, ryggsäcken, maten och energin. Sedan har hon lite mer lättviktsprylar än jag.

Min utrustning. Foto: privat

Hela organisationen kring HMDS baserar sig på en lägerkänsla med ett stort antal leende scoutledare. Vi ska hänga ihop i gemenskap och bo i tält måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Jag har inte riktigt fokuserat på att packa rätt sista veckan innan loppet, för många järn i elden och för lite tid hemma gör att jag känner mig lite oförberedd. Jag sneglar lite för mycket på vad andra har med sig och ser att alla har Hoka One One – mina favoritlånglöparskor. Jag har inte ens med mig mina, utan ett par sprillans nya Inov8 X-trail 250 som jag inte sprungit i. Jag har dessutom glömt långärmad tröja – kommer jag att behöva en? Slänger ut min oro på Instagram och får bra tips. Jag vill inte bära för mycket onödig vikt i ryggsäcken och jag känner att min tunna vindjacka och sovsäcken får räcka som värmande plagg.

På måndagen åker vi till La Pared för att checka in till tävlingen, kolla utrustningen och väga packning. Min ryggsäck väger 7,51 kg utan vatten. Kristinas väger 6,2. Vi fick även den obligatoriska roadbooken som ska vara med hela tiden. Däri stod hålltider och distanser för de olika etapperna.

Lägret

Tält för hober. Foto: privat

Efter technical check ska vi promenera 7 km ut i öknen för att nå vårt tältläger. Vi skapar ett svensk- danskt läger med 6 tält där jag, Stefan, Henrik stod för den svenska delen och Kristina, Bo och Michael ”Guldbamsen” utgjorde danskarna. Tälten var i cirklar där vi skulle elda och laga mat i mitten. Vi blåste upp våra liggunderlag, lade sovsäckarna på plats och fixade med våra egna saker. När solen började gå ner var det dags för race briefing. Tyvärr var 90% av informationen bara tacktal till sponsorer och viktiga personer som hotelldirektörer, borgmästare och bussbolag.

Mitt lilla hem. Foto: privat

Människorna runtomkring mig

Jag och proffset Kristina. Foto: privat

Kristina och jag fann varandra direkt och hookade upp bra. Vi gjorde det mesta tillsammans. Vi hängde med bröderna Henrik och Stefan – skojade friskt och hade hur kul som helst. Vi blev snabbt en tight grupp som höll lite extra koll på varandra och prylarna. Dansken Bo hängde med på ett hörn och Michael var bara sjukt snabb på allt hela tiden. Det som tog 75 minuter för oss att ordna, var han klar med på 20 minuter. Och sedan sprang han som en kenyan.

Bröderna K har fruktstund innan start. Foto: privat

Etapp 1

08:30 ska vi lämna bivouacen. Jag åt två ostsmörgåsar jag tagit med från gårdagens frukost och drack kaffe och Berocca till. På bussen tog jag två glutenfria kardemummaliknande bullar som jag också tagit med.

All packning ska med och endast tälten står kvar. Promenaden till bussarna är 2,7 km genom öknen och när vi kommer fram får vi dagens karta för etappen att springa.

Morgonpromenad med Bröderna K, Kristina och Bo. Foto: privat

11:00 – Starten för första dagen går längst nere på ön vid Playa Las Coloradas vid en strand som mäter 500 meter. Därefter är det lite klättring i berg tills man når en strand som är 10 km lång. Vi blir ombedda att försöka ta hela stranden innan 4 timmar har gått för då har tidvattnet förvandlat stranden till svår teknisk, korallig terräng istället. Jag är inte så snabb uppför så jag tappar tid under bergsdelen och det är varmt där. När jag når Checkpoint (CP)1 innan stranden fyller jag på mina vattenflaskor och drar iväg. Det blåser skönt vid vattnet och många promenerar istället för att springa. Av någon konstig anledning går jag när andra går, jag hamnar i deras lunk och kollar in nakenbadarna som kommer gåendes barfota på hela kroppen. I efterhand inser jag att jag skulle sprungit mer här på den relativt hårda sanden vid vattnet för därefter kommer sanddynerna… Jag kollar bakåt med jämna mellanrum och tänker att jag inte ligger sist och att jag kanske har 150 personer framför mig.

Stranden. Foto: privat

Där stranden tar slut är det klättring i en ravin som gäller. Flera stycken blir helt tagna av värme och lutning och en Irländare håller på att svimma. Jag peppar honom uppför, påminner honom att dricka. Han säger ”I am so bad uphills”. Hans stora fötter hittar inte rätt någonstans och jag är plötsligt lycklig över mitt skoval. Skorna är lekande lätt i terrängen och jag rör mig smidigt. Visst har det kommit in sand i skorna men helt hanterbart.

Någon blev kreativ efter första dagen och tejpade egna gaiters. Foto: privat

I hela tävlingen är vi typ tre stycken som INTE har sandgaiters. Det är jag, Henrik och Stefan. Det är efter stranden det ska märkas.

Lite klättring. Foto: privat

Upp efter ravinen tar öknen vid. Fem kilometer lös sand och gassande sol. Vid CP2 är det 40 grader varmt. Jag ser depån uppe på en sanddyn och vägen upp är brant. Folk sitter och vilar från botten till toppen. Vältränade män som ser ut att inte ha gjort annat än sprungit i värmen hela sitt liv sitter och ojar sig. Jag har valt att använda stavar och börjar klättringen uppför. Det är som att gå i rulltrappan upp till Lustiga huset på Gröna Lund. Du glider ner. Jag ser att de som inte har stavar och stora fötter glider neråt mer. Jag väljer att bara använda framfoten och tar steg för steg uppför utan att stanna. Tekniken fungerar men vaderna brinner när jag kommer upp på toppen och höjer mina händer i skyn och vrålar ”Jaaaaa!” Jag passerade kanske ett femtontal personer under klättringen och såg tre kvinnor på toppen som stod och återhämtade sig. Jag var inte så tävlingssugen utan blötte min buff, fyllde mina flaskor och tvättade av ansiktet för att ta de sista 4,5 kilometrarna i sanden. Det är slirigt i sanden och jag springer /går omvartannat. Ser Bo lite längre fram som går i mål före mig. Jag lägger de tre kvinnornas utseende på minnet och växeldrar lite fram och tillbaka.

När jag kommer över mållinjen är jag pigg. Jag har inte tagit ut mig tillräckligt och jag känner en viss besvikelse över min insats. Mina lägerkamrater är redan på plats och det visar sig att Kristina kommit in som tredje dam totalt. Häftigt tänker jag. Jag har ingen känsla alls. Kanske är det för jag faktiskt var nervös innan, och att jag kände mig lite besviken på att distansen var för kort – jag är ju bättre på längre partier, 25,5 km är inte min styrka. Jag känner mig dålig och försöker att inte visa det. Jag skäms nästan när jag kommer med min vattendunk. Men jag är lycklig över skorna. Fokuserar på dem.

Mina fantastiska Inov8 X-trail 250 Foto: privat

Jag tömmer skorna på sand och är glad över skovalet. Fötterna är helt intakta trots att det varit trångt i tåboxen av all sand som fyllt upp. Mina terränggaiters har bara skyddat från sand uppifrån men meshen har tagit in mycket. Jag kränger av mig min ryggsäck som känns tung, tvättar av mig och börjar koka vatten till min frystorkade middag. Vi äter tillsammans i lägret och pratar om upplevelsen. Min känsla av att vara dålig släpper lite men går inte över helt förrän Henrik berättar att jag ligger 5:a i min kategori. Då känns det som jag är värdig igen.

Resultat steg1:

• 7. Michael
• 34. Kristina (3)
• 44. Henrik (21)
• 45. Stefan (22)
• 81. Mia (5)

Kväller i lägret. Foto: marathondessables.com

Vi kryper in i tälten tidigt för att få lite sömn. Det blåser och regnar på natten och det är ett himla liv på tältduken. Dessutom blir det sådan kondens inne i tältet som gör att det droppar på en rätt i ansiktet – först trodde jag att någon spottade på mig. Jag drar sovsäcken över ansiktet, petar in en öronpropp och sover rätt okej.

dripp dropp dripp dropp. Foto: privat

Jag drömmer mardrömmar om att jag är otrevlig mot Therese från Dark Trail Runners, att jag dissar hennes löparknä – ifrågasätter henne. Jag vaknar med en känsla av att jag måste be henne om ursäkt. Fast det var ju bara en dröm. Jag förbereder mig för dag två genom att äta gröt med jordnötssmör. Jag försöker att äta så tunga saker som möjligt för att ryggsäcken ska bli lättare under de 66 kilometer som ska springas. Jag vet att jag kommer att ha värmen emot mig eftersom loppet startar 12. Jag går in i min bubbla…