Den lilla petit Fransyskan drar förbi mig på lätta fötter. Jag har hört hennes steg bakom mig ett tag och trott att det var brittiskan som jagade ikapp efter min passering för några kilometer sedan. Men istället dyker en liten rapp, vacker kvinna upp.

Hennes bronsfärgade vader trippar vackert framför mig i pannlampans sken. Jag försöker hålla jämn fart med henne men hon är inne i ett flyt som jag inte mäktar med. Jag har under några timmar sprungit ensam med mina tankar, pratat med mig själv och hunnit få en runners high. Jag är lycklig. Jag är precis där jag vill vara. I fysisk transport. Vid vätskekontrollen innan La Pared hoppar jag högt och underhåller funktionärerna. Jag tar en powerbar och fyller på mina vattenflaskor. Tanken var att jag skulle ta fram mer energi från ryggsäcken men jag glömmer det i min iver att springa vidare. Bara drygt 10 km kvar.

Precis innan sanddynorna kommer passerar jag den lilla petit Fransyskan. Hon har börjat gå och är ute ur flytet. Jag känner mig som en stor, stark amazonkvinna. Eller viking. Jag bara dundrar förbi och hon går och pratar i telefonen. Hon verkar ogilla mörkret nere vid stranden. Jag älskar det. Sanden är ömsom hård och ömsom mjuk. När jag måste gå, går jag riktigt snabbt. Ett-två-tre-fyra och tar stavarna till hjälp. Jag kommer till en lång slänt ner och tänker att ”Shit! Hon är säkert uppvuxen på Franska Rivieran och kommer hjulande nerför slänten i en perfekt sittande bikini och den gyllenbruna huden stramt hållande runt musklerna i den lilla kroppen”. Jag känner mig plötsligt stor och klumpig. Det är 4 km sand kvar till målet på den andra etappen.

Jag behöver energi men vill inte tappa fart. Dricker vatten och småjoggar. Jagar jagar jagar. Jag vet ju att det inte kan vara så långt kvar till målet. Havet dundrar till höger om mig och där ovanför ligger öknen och leden. Ett steg i taget. Känner mig stark. Hade jag kommit åt lite gel eller godis hade jag kunnat springa några mil till.

Vid starten på etapp två. Foto: privat

Dag två – etapp två –cut off tid 28 timmar

Dagens etapp ska vara 66 km och det är varmt. Inga moln på himlen. När frukosten är intagen, sovsäck och liggunderlag ihoprullade och nerlagda i ryggsäcken, tältet tömt för inspektion så bär det iväg på morgonpromenaden till bussarna och utdelning av karta. Vid målgång dagen innan har vi fått kvittera ut en 5 litersdunk med vatten. Denna ska räcka till den kvällen och att fylla dagen efter – så jag fyller mina 2x70cl och mina mjuka drickflaskor. Lämnar ca 1,5 liter i dunken utanför tältet.

Kartan vi får ser läskigare ut än verkligheten. Det är lätt så när man ändrar perspektiven på höjdmeter. Jag hade sett framför mig att vi skulle springa över 3-4 berg och jag blir glad över att det bara verkar vara en topp att bestiga, som dessutom knappt är 500 meter över havet. Fast det ser brant ut. Jag är törstig och ångrar att jag inte tagit med mig min dunk. Väntan nere vid stranden är varm och jag är kissnödig. Hittar en liten avskild bergsvägg där några kvinnor har placerat sina rumpor för ändamålet. Första vätskekontrollen är redan efter 7 km så jag bedömer att det är okej att dricka upp min ena halvlitersflaska. Jag är totalt lugn och känner ro i själen. Sitter och laddar med Kristina innan start och pratar inte så mycket. Jag är lite orolig att skorna ska vara för tunna för distansen och hoppas att det ska vara skönt underlag.

Kristina och jag laddar innan start. Foto: privat

Klockan 12 går starten och jag pinnar på hyfsat bra i början. Det är kortare uppförsbackar som jag går i och sköna utförslöpor som jag springer i. Det brisar friskt längs med havet och jag känner att jag kommer att klara mig på vätskan till den första stationen. Efter 45 minuter är jag ikapp Henrik och Stefan. Vi springer tillsammans ett tag. Dem är snabbare uppför i sin powergång och jag är lite rappare utför. Jag känner knappt av ryggsäcken och skorna känns mjuka och sköna. Jag fyller på med snickers, cliffblocks och bars med jämna mellanrum. Ser alltid till att äta när jag mår som bäst, för att behålla känslan snarare än att behöva fylla på när jag är låg på energi. Det tar allt för lång tid att återhämta.

I mina flaskor har jag en med Perpetuem, en BCAA, en magnesium och en med vätskeersättning. Perpetium och magnesium fyller jag på under loppet, de andra flaskorna övergår till vatten efter ett tag. Jag har även fått salttabletter av Kristina redan innan incheckning, då det först stod att vi skulle få det av arrangören, men som de i sista stund drog tillbaka.

Blir ensam och är själv med mina tankar. En rätt skön känsla. Foto: privat

Jag släpper Henrik och Stefan som rycker ifrån uppför. Jag vet att de är snabbare än jag och att min styrka ligger i uthålligheten. Jag gör mitt race. Det blir en del ensamlöpning med en och annan löpare framför. När jag klockan är 14 kommer värmen som tar mig hårt. Jag har lätta ben, gott om energi men jag kan inte springa. Jag dricker, fyller på med salt och magnesium. Men jag kissar inte. Mellan klockan14 och 16 går jag. Mitt fokus är att hålla hög gångtakt. En drös tjejer passerar mig vid den andra checkpointen och jag tänker att jag behöver hålla min 5:e placering in åldersklassen. Kan inte bedöma deras ålder utan tänker att jag får plocka kvinna efter kvinna. Underlaget är vidrigt – mörk, smutsig vulkansand som är mjuk och icke löpbar. Många går. Jag skönjar 2-3 tjejer längre fram som småjoggar och jag håller samma fart fast i gång.

Ensam löpning med mig och mitt ego

Vid CP3 är det dags att börja springa igen. Värmen är inte längre olidlig, utan jag kommer in i mitt flyt. Jag är ensam långa sträckor och är lycklig. Jag skrattar, sjunger och pratar med mig själv. Jag fyller på med cliffblocks och dricka. Men jag kissar inte. Humöret är på topp, kroppen känns stark och skorna är sköna och flyger fram. När jag närmar mig maratondistansen är jag ifatt några smågrupper löpare. Jag ser minst tre kvinnor. De ser slitna ut, vilket ger mig styrka. Vid vätskedepån i Cardon drar jag förbi dem alla. Jag är supersnabb i kontrollen, fyller på flaskor, tvättar ansiktet och blöter min buff. Jag känner igen mig från Ultraveckan och vet exakt hur de kommande 14 kilometrarna kommer att se ut tack vare Rune Larssons banläggning tidigare i år. Jag älskar etappen och kommer upp på den stenkantade vägen jag i våras ramlade så illa på. Kroppen är stark, pannbenet hårt och lyckan total. Jag springer hela vägen, både upp och ner. Kvinnorna är långt bak och jag får en runners high. Jag låter tårarna rinna och känner sådan stark glädje att jag nästan inte kan andas. Jag känner mig bäst i världen och jag kommer aldrig mer att vara ledsen. Jag är på topp. Jag har valt de bästa skorna i världen och inget ont kan någonsin hända mig.

Igenkänning på leden. Foto: privat

Mitt mål är att hinna hela denna väg till asfaltskorsningen innan jag ska sätta på mig pannlampan som är obligatorisk från 19:30. Jag är vid korsningen 19:27. Det står två funktionärer som hjälper en kille som tuppat av. Min känsla är helt tvärtom – full av energi, trygg i löpningen och inte ont någonstans. Det har gått 7,5 timmar in i loppet och jag har fortfarande inte kissat. Mitt mål att ta mig in under 14 timmar är så hanterbart att jag inte känner mig ett dugg orolig. Värmen är mer behaglig och jag tar mig nerför den tekniska slänten där stenar och grus rasar och gör att jag behöver vara försiktig. Nu ska jag bara se till att komma upp på plan mark innan mörkret faller, och det gör jag. Med råge. Uppe vid den breda grusvägen som bär till CP5 springer jag förbi brittiskan och lägger mig i en jämn fart utför. Min andning är lätt, kroppen känns bra och jag låter benen pinna på. Jag vet att jag ska passera getter, åsnor och fågelskrämmor – men innan det joggar jag förbi ett stall med ett stort gäng kameler.

Samlar inte kameler tack

Jag skrattar högt när jag springer förbi och jag formulerar meddelandet till mina kollegor i huvudet. Vem vill ha 21 kameler i sitt stall? Inte jag i alla fall. Siktar på getterna och vet att det är 4 km kvar till La Pared. Det är då den lilla Petit Fransyskan glider förbi. Det suger lite musten ur mig att se hennes flyt. Jag försöker hitta anledningar till att få må lite dåligt. Att få gå. Eller det ska jag ju inte – jag försöker hänga med men släpper henne. Det är gott om buskar till vänster och jag känner att jag behöver uträtta ett toabesök. Det gör jag men jag kissar fortfarande inte. Detta gör mig lite orolig eftersom jag fick ödem under Trans Pyreneerna. Jag har varit duktig med vätskeersättning, dricka och salter. Magnesium har fyllts på under jämn takt. Men jag mår bra.

Kall öl. Kall cola. Ge mig en Fanta Citron!

Jag visualiserar om passeringen vid La Pared, där det säkert är uppdukat så att vi passerar hotellanläggningen och jag kommer att hitta bröderna K vid ett bord drickandes kall öl. Undrar om jag kunde få smaka då? Eller en kall cola. Jag drömmer om det en stund och ändrar mig snabbt till att jag vill ha Fanta Citron. Jag börjar svettas igen. Jag luktar inte hallon och ryggsäcken är våt av svett. Eftersom jag har bergodalbanat lite med tankarna och motivationen när fransyskan passerade vet jag vis av erfarenhet att nu gäller det att fylla på energi och dundra fram vilja och glädje. Jag tar upp den sista powerbaren som finns tillgänglig och ser plötsligt ljus. Någon kilometer för tidigt. Alltså är inte vätskestationen på hotellet, utan belägen här ute i ingenstans. Jag blir överrumplad och inser att jag kommer att bli utan både öl, Cola och Citronfanta. Inte heller kommer jag att träffa Henrik och Stefan i baren, de är säkert i mål redan. Men att det är så kalt och avskalat i mörkret gör mig stark. Det är ju hardcore jag vill ha det. Så snabbt har jag aldrig lyckats fokusförflytta förut. Jag tänker att jag måste vara topp 100 även idag, trots att det varit glest. Med brittiskan bakom har jag tagit en drös damer och det är bara Petit Fransyskan framför.

Jag tänker att det nog bara är 7 km kvar, men i depån säger de drygt 10. Jag fyller samtliga flaskor med vatten och dundrar likt en stark Amazonkvinna iväg. Skrattar, spexar och hoppar i luften framför fotografen som skäller ut mig – han vill att jag ska se sliten ut. Med orden muttrandes ”You have been far too happy this race – Good luck!” springer jag lycklig iväg. Tönt! Alla behöver inte gråta sig igenom, ha ont eller kollapsa.

Lyckan är total då jag snårat mig igenom någon buskliknande terräng och är i totalmörker och ifatt den vackert bronsfärgade fransyskan.

Kampen på stranden

Jag passerar även två män som är slut på energi. Jag försöker inte låtsas om att jag själv skulle behöva en gel, en bar, en hel get för att springa hela tiden. Den mjuka sanden suger. Jag kollar hela tiden bakåt för att öka gapet till fransyskan och männen. Det är svårt att bedöma hur långt borta deras pannlampor är. Vid stranden och dånet ser jag ibland ljus framför men tror att det är månen som lyser i reflexerna som markerar banan. Jag önskar att jag ska vara framme men det återstår åtskilliga kilometer och minuter. När jag är uppe på krönet och ser ljuset från målgången vet jag att jag har gott om avstånd till de bakomvarande så jag slår av på takten. Jag springer in i mål och kramar om funktionärerna. Benen känns bra, kropp och huvud också, men jag känner mig lite orolig över att jag inte kissat.

När jag kommer bort till vårt svensk-danska läger är Bröderna K i full färd med att snöra av sig skorna. ”Var det DU som jagade oss?” Tydligen hade de sett mig komma dundrande över vidderna i min jakt från kvinnorna. Hade jag vetat att de var så nära hade jag sprungit på en bit till. I mitt stilla sinne önskar jag att det hade varit två mil längre. Hade distansen varit över 8 mil hade jag plockat 10 till. Den vetskapen gjorde mig trygg. Min gamla vattendunk står kvar och jag tar med den upp till bajamajalägret som är kolsvart. Vakten där vänder sig med ryggen emot mig när han förstår att jag kommer näcka. Alla kläder åker av, jag tar fram den lilla tvålen jag snattat på hotellet tidigare och tvättar av hela kroppen och ansiktet. Vattnet räcker bara till detta och det sista häller jag dumt nog över huvudet. Håret luktar svett och jag vet att det är en blandning av ökensand, damm och vaselin i hårbotten. Jag gör en knut och fokuserar på tvåldoften i ansiktet. Med rena underkläder och nästa etapps rena löpartröja går jag långsamt tillbaka till lägret. Jag är värdig igen. Jag har hållt samma fart som de betydligt snabbare löparna Henrik och Stefan.

I dagsljus hittar jag min lilla hög av fuktiga strumpor, sand och svett. Mina enda ägodelar för stunden. Foto: privat

Innan jag kryper in i det fuktiga tältet och fixar mitt liggunderlag pratar vi ihop oss, det lilla järngänget. Kristin har plockat placering och sprungit bra. Bröderna är sjukt nöjda med sina hemtejpade gaiters och sammanhållningen i det lilla lägret är som en scen tagen ur en cowboyfilm. Den fysiska tröttheten i kroppen, känslan av att lyckas med något blandas med känslan av att höra till. Att vara en del av ett sammanhang. Henrik kollar resultatet och meddelar att jag sprungit in som nummer 2 i min klass. Jag känner mig duktig, lite stolt. Jag hoppas att Apollosports känner sig nöjda. Nu väntar en dags vila innan sista etappen. Men jag har inte kissat på över 12 timmar. Har jag fått ödem igen? Oron gnager i mig och jag försöker förmedla den, men den faller platt. Kryper in i tältet och dricker vätskeersättning och äter bordssalt.

Resultat i lägret etapp 2 (in totalt (ranking)):

• 13. Michael
• 17. Kristina (2)
• 44. Henrik (21)
• 45. Stefan (22)
• 46. Mia (2)
• 133. Bo