Ibland när jag springer med adepter ursäktar de sig för att de är långsamma. Det stör mig inte alls. Mina pass har olika syften och jag KAN springa långsamt och njuta – blir aldrig irriterad. Ser mig som en traktor som bara kör på (tack för Traktor-tänket Camilla). Och nej, jag är faktistkt inte särskilt snabb. Men jag är uthållig.

Ikväll bjöd Callis på sprintpass. Gulp. Jätterädd

Jag joggade till Östermalms IP och hade lite drygt 4 kilometer i benen när passet skulle börja. Det var bra, för jag har lång uppvärmningstid. Callis stod i korridoren och jag trodde faktiskt inte på långa vägar att jag skulle utsättas för ett sprintpass, likt det alla ojat sig över efter morgonträningen…

Vi var 5 stycken med röda västar, jag ensam tjej. Tre löpstarka killar, sedan Anders och jag med lite mer utmaning till fart. Vi fick frågan om vi ville köra sprintpass eller styrka/kondition. Gruppen röstade ner mig och det blev sprintpass.

Anledningen till att jag ville ha styrka/kondition var för att jag:

1. Är rädd för fart
2. Blev orolig att jag skulle sinka gänget så att de inte skulle få bra träning
3. Brukar inte kliva utanför komfortzonen särskilt ofta – och särskilt inte med kort sprint
4. Låtsades att jag var orolig att skada mig…

Gruppbeslut. Bara att gilla läget. Jag tänkte att det får bära eller brista. Jag har ju ändå hakat på PaceonEarth februariutmaning om mental träning, och detta blev ju ett ypperligt tillfälle. De första 20 minutrarna hatade jag. Vi värmde upp ordentligt och började sprintträningen som var snabb löpning i 3:30-4-minutersfart i 100-300 meter. Därefter vila i 5 sekunder och efterföljande 10 burpees.

Mina ben blir trötta av burpees. Andningen återhämtas inte riktigt. Jag blev snabbt lam. Kände direkt att jag drog ner tempot för gruppen och försökte ta i allt jag kunde, men jag skulle ju hålla i 75 minuter – inte dö efter en kvart. Försökte tänka på min egen teknik och andas där det gick för att få snabbare återhämtning. Vi varvade gruppsprinter med egen sprintutmaning till ett visst ställe med armhävningar som följd. Vi stod inte riktigt still någon gång, förutom de 5 sekundrarna vi kippade efter andan innan det var dags för burpees.

Som sagt – efter 20 minuter kände jag mig som en gammal kärring. Jag ställde mig frågan ”Vad har jag här att göra? Jag genomlider passet och lämnar tillbaka den röda västen!”. Dags för fokusförflyttning. Mental träning var det.

”Sådärja! Nu kan ni jobba med era tankar, välkomna dem och låt dem passera!” sade Callis. Han berömde oss och jag bad till slut om hjälp när vi skulle sprinta uppför ”Snälla, om det är någon som är stark – putta mig i ryggen så får vi bra träning allihop!”

Och det gjorde gänget. Jag började nästan be om ursäkt för min såsiga löpning – men Callis avbröt mig abrupt ”Alla som är här är hjältar! Bara att ni kom hit till träningen gör er till vinnare!” Hela passet malde han på om hur bra vi var. Efter de första 20 minutrarna jobbade pannbenet åt rätt håll. Vi peppade, sprang, gick kräftgång, matade burpees tills lungorna tjöt och vilade länge i jägarvila.

När jag möter mina rädslor växer jag. Den här gången vågade jag be om hjälp och inte låta rädslan övervinna.

Jag är mör. Jag är slut. Jag är lycklig.

Välkommen mentala februari – du måhända bara ha 28 dagar – men insatsen idag krävde energi för 3.