På dagens schema stod det 15 kilometer distanslöpning. Det är andra dagen på min semester. Efter frukost tog jag min bok och lade mig på balkongen för att sola lite. Ett sms damp ner tämligen snabbt ”När ska vi springa morsan?”. Sonen och jag hade stämt löpdejt. Jag gav mig själv 45 minuter med boken för att sedan springa och hämta upp honom.
Min grymt starka son i uppförsbacken i Tantolunden. 8×210 meter backe. Foto: privat
När jag fått ihop 7 kilometer var det dags för Alex att köra backintervaller. Jag körde 3, han körde 8. Under tiden han sprintade vackert upp för backen körde jag rehab (tåhävningar, rörlighet och stretch) samt pratade i telefon med arrangören av Trans Scania. Det är skrämmande nära nu.
Självklart jagade jag dottern som önskat. Foto: Elin Thomsen
Jag sprang med sonen och lämnade av honom för att sedan fortsätta hem till mig. Fick ihop precis 15 kilometer på Garmin. Åt en stadig lunch och grabbade tag i boken på balkongen. Då kom nästa sms. Denna gång från dottern ”Vad sägs om en superlugn 5-kilometare?”. Jag tänkte först avböja, men ville vara rättvis och tog givetsvis en återhämtningsjogg med henne.
Haha, du får vara glad att hon inte föreslog fler backintervaller 🙂
Att springa med barn är värsta bästa kvalitetstid, jag förstår att du inte kunde tacka nej!
Eller hur! Hon lockade så lent och sött med ”Låååångsam 5-kilometare…”
Just när det gäller löpning tycker jag absolut att man måste vara rättvis 😉 I övrigt är jag lite ”allergisk” mot millimeter-rättvisa mellan syskon. Jag tycker att man bäst visar sina barn kärlek genom att behandla dem som individer. Inte nödvändigtvis ge dem exakt samma, som troligen passar den ena bättre än den andra. If you know what I mean.
Där håller jag helt med dig! Mina barn är olika och får därför olika typ av uppmärksamhet från mig. Ge och ta så blir det fin balans i slutändan.