Nej – jag har inte varit på Västkusten och tränat. Inte heller tagit en sista minuten utomlands. Jag har kört första långpasset med Team Stockholm Marathon. Det händer ju saker i kroppen när man springer långpass, somliga måste kasta vatten eller nödlanda. Själv blir jag snorig, näsan börjar rinna. Särskilt en sån här dag när vädret bjuder på nollgradigt och solsken – ljuvligt!

Det finns små oskrivna regler för löpare. Det är tufft och snyggt att rallar-snyta sig – så länge man inte snyter sig på någon annan. Det ska ske fint åt ena hållet där det är människofritt.

Idag hade jag en kille springandes snett bakom mig som drog spottloskor långt ner ifrån tårna. Harklingen som följde var så hög och dallrande att det vände sig i magen på mig. Automatiskt drog jag upp axlarna för att liksom skydda mig ifall den slemmiga, och säkert manetstora, loskan skulle hamna på mig. Det gjorde den som tur var inte. Jag undvek att vända mig om och titta på den men det lät nästan splash där den landade.

Detta upprepades gång på gång under löprundan. Både jag och Evelina hade nog svårt att hålla tand för tunga.

Träningen: Körde med 3:45-gruppen idag och avverkade 16 kilometer med en snittfart på 5:43. Vi sprang runt Brunnsviken, en liten annorlunda väg mot vad jag brukar – denna innehöll fler backar. Jag hade redan 700 meter löpta (till bussen) som jag lägger till dagens statistik.

Jag tror att jag ska börja fila lite på Vett-och-etikett för löpare i grupp. Kanske kan vi öva oss att snyta oss snyggt, springa på led och inte ha alltför stinkande kläder…

Meeeen, om jag inte vill ta allt det där får jag ju helt enkelt träna själv. Jag får nog lära mig att acceptera manetstora loskor och hitta något positivt med det istället. Ja, så får det bli!

*************************************************