I söndags hade jag ont under vänster fot. Jag stretchade, vispade runt fotleden, ignorerade, masserade och mjukade upp den och ignorerade den igen, så höll det på hela dagen. När jag vaknade i går morse kändes inget alls. Puh! Förmodligen en lätt sträckning från parera-blöta-rötter eller någon sena som kommit i kläm. Glad är jag att det inte gör ont längre.

Ett av mina mål är nämligen att hålla mig skadefri. Jag har inte så bråttom med min träning att det är värt att skada sig för. Jag brukar säga att ”Var sak har sin tid”. Och träning tar tid. Jag har kanske inte nått alla mina tidsmål i år, men det rör sig om ynka minuter på längre distanser. Jag är nöjd. Toknöjd. För jag har vunnit en hel del på vägen. En stark, frisk kropp som gör det jag ber den att göra.

För att underhålla maskinen försöker jag äta bra mat, jag försöker undvika halvfabrikat och äter saker jag mår bra av. Det är lite dyrare, men mycket godare och jag mår toppen. Jag servar dessutom kroppen med månatliga besök hos naprapaten, bygger upp den med styrketräning, ger den glädje i dans med vänner och springer – ofta och mycket.

För att riktigt skämma bort den köper jag nya löpardojjor när det kanske inte behövs. Jag ser till att maskinen får nytvättade träningskläder som är funktionella och gärna bär IF Linnéa-loggan. Nya skor betyder ju också ny löpartröja. Matchning är viktig! Jag inser precis att jag inte har några gröna löparskor och ingen grön löpartopp, kanske något för våren? Hur som haver lägger jag ner mycket tid och pengar på service och underhåll för denna maskin – min kropp…

…så när jag idag lämnade in bilen för service och bromsbyte blev jag skitsur över att kalaset kommer gå på över 6.000 kronor. Mer-än-sextusen-kronor!! Jag har haft lite dåligt samvete att jag inte tagit hand om bilen ordentligt (som man alltid lovar sig själv när man köpt något nytt) men är samtidigt glad att jag inte köper nya däck till bilen i samma takt som jag köper löparskor till mig själv!