>Kilometer alltså. 6,44 närmare bestämt.
Jag var på ett skithumör redan när jag vaknade. Trött, seg och orkes-(vilje?)lös? Morgonlöpning med coachen 07.00 kändes…jobbigt. Försökte lätta upp min nedstämdhet genom att välja de blommiga Asics Noosa. Hoppade i löparkläderna kickade igång Garmin och mötte Coachen utanför porten.
Ville inte visa att jag var nere – så jag började med att gnälla på vädret. ”Fan vad kallt det är”. Det hade nog inte något att göra med att alla mina ordinarie löparkläder hängde på tork inne i lägenheten och jag hade raffsat ihop 2 funktionströjor och en väst som skulle värma min kropp som just tagit sig ur en varm säng. Babblade sedan vidare om jobbet i 3 kilometer för att förtränga att jag hade tankekaos och hjärtesorg. Det gick sådär. Coachen var väl mest förvånad över att få höra om mitt jobb – hur ointressant är inte det för honom liksom.
Stegan var tunga, snömodden irriterande. Det kändes som alla vi passerade rökte cigaretter. Vi sprang förbi Stockholms Sjukhem och nu kunde jag inte flytta fokus till annat längre. Sprang tyst en bit. Vinkade hej-då till coachen och sprang det snabbaste jag kunde nerför backen mot Karlbergskanalen med tårarna strömmandes ner för kinderna.
Vilken urladdning.
Samlade mig, stretchade snabbt och landade i känslokaoset. Ingen idé att springa ifrån. Acceptera. Känna. Vara. En Runners Low som visar att det faktiskt krävs balans i hjärta, själ och ben för att få en lyckad runda. Skitrundor behövs för att man ska kunna uppskatta andra turer. Ladda om och fokusera på nästa träningspass som händelsevis råkar vara tusingar. Imorgon.
Ångrar jag morgonens pass? Inte ett dugg. Skit är också bra – så länge jag accepterar det och landar.
>Acceptans. Fasen vad jag gillar det lilla ordet. Och fasen så svårt det är.
>Det är bara att bryta ihop och komma igen som någon sa.
Som vi diskuterat tidigare så är det inte kul att ligga på medianen.
så det var säkert bra.
Hoppas du är på väg mot runners high till imorgon.
tjingeling
>Ja.. det är ju också ett sätt att spendera morgonen på.. 😉
>Men det är ju faktiskt skönare att gråta en skvätt när man springer än när man ligger hemma i sängen och känner sig ynklig. Samtidigt som man kanske känner sig lite mesig som springer runt och gråter så tror jag på att man får nån slags styrka av det.. kram!
>Fint skrivet (och lite skönt att höra att det även drabbar dig 🙂 )
>SuperWoman…
Jag kan inte springa och gråta. Där tar det stopp för mig. Men däremot kan det vara förlösande att sticka ut och springa så tårarna kan få komma. Sen får jag gå hem.
Även om hjärtat svider så dunkar det på därinne, varmt, starkt och rött. Känn efter med din hand.
Bara för dig gör jag hundra armhävningar idag. Bara för dig.
(så vid fem tillfällen doppar jag näsan i golvet och tänker på dig)
/Katarina
>Fyfan vad fint skrivet av Katarina. Så jag får trösta dig nästa gång 🙂
Apropå det så vore det ju hemskt om löpning dövar känslor istället för att släppa fram dem. Jag menar, om man springer mycket så skulle man ju aldrig känna något i så fall.
>Ulrika: Men otroligt härligt att arbeta med.
Ken: You wish. RHigh på tusingar…
Miranda: eller hur 😉
Andréa: jag är sjukt dålig på att känna mig ynklig – ännu sämre på att ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Då föredrar jag löpning
Henrik: Tack. Jo det finns en människa bakom maskinen…
Katarina: Det var kallt och jag sprang skitfort – då tåras ögonen automatiskt – det var bara att släppa på i 500 meter… Tack för att du gör några armhävningar för mig idag – jag återgäldar det någon gång -lovar <3
Gullfot: Hemska tanke – att inte känna – bedövning är ingenting jag förespråkar – jag VILL känna.
>Jag menar att det kommer gå så bra på tusingarna imorgon så att det kommer tåras i ögonen och inte som idag efter sex med mig… 😉
>Skit är bäst! Så tänker jag iaf nu under sonens blöjavvänjning.
>Fina Mia. Vill ge dig en stor KRAM
>Såna pass behövs också! Då känns det så himla underbart när man får till bra pass. Hoppas du mår bra igen! Kram
>Ken: hahaha!
Askan: been there done that. skit är bra.
Ingmarie: Tack ängeln.
Miss Agda: Tack det är bra nu. 🙂
>Jag har aldrig förstått det där <3. Bjuder du på glass eller moonar du??!
>Jäkla skit också. Men det är tack vare sådana här dagar man kan uppskatta de perfekta dagarna. Det kan ju inte vara perfekt jämnt. Tråkigt att du har sorg i hjärtat, jag hoppas det läker och att du kommer på "fötter" igen. Kram!