Om fredagen bjöd folk på ett deprimerande väder så erbjöd lördagen det rakt motsatta!

Ljusinsläpp på skogsvägar på Järvafältet. Foto: privat

Jag skulle springa ett halvlångt pass med Camilla och Petra ute på Järvafältet. Vi möttes upp vid Bögs Gård (jaja, barnen skrattar fortfarande) och började vårt löpande möte. Vi skulle nämligen prata äventyr. Vi har smått pratat om att göra något annorlunda, något högtflygande. Vi hade lösa funderingar på att ta oss upp 8.000 meter. Petra som rört sig mycket i fjällvärlden och sovit ute i både minusgrader och olika väderlag kom med idén. Jag tänkte inte så mycket, men tänker som vanligt ”Om andra grejar det så kan jag nog också”. Den som tog ner i alla fall mig på jorden var Camilla. Jag fick självdistans. Har jag möjlighet att ta tjänstledigt, att lägga nästan ett heltidsjobb på att träna inför äventyret. Svaret är givetvis nej. Jag har (som Camilla beskrev det senare) en alldeles för bra och härlig vardag för att äventyra det. Och jag varken klättrar eller bestiger berg! Jo, Kebnekaise förstås.

Tre trallande jäntor. Petra, jag och Camilla med högtlyftande planer. Foto: Petra Månström

Övertalningen att INTE prata vidare om projektet var inte så svår. Vi hittade nämligen genast nya utmaningar att prata om. Löpandes sådana. Jag njöt av tanken, drömmen och sällskapet av tjejerna. Jag lovade att göra lite research och kolla av om det är något som lockar framöver. Bättre att göra saker som jag faktiskt har en ärlig chans att klara. Självdistansen är den bästa distansen.