Aj. Aj. Aj. Aj. Orden kommer automatiskt ur min mun. Jag ligger raklång på stigen. Långsamt känner jag hur lungorna återtar sin plats och brösten som tryckts ut i ryggen av fallet nu landar tillbaka ner i jorden där jag ligger som en påkörd grävling. Fallet var så omedelbart att jag inte hann göra den ”fladdrande sprattelguben i luften”, eller ens tänka en tanke. Rätt var det var låg jag bara där. Fredag morgon och löpning med kollega.
Another one bites the dust.
Jag känner att händerna är nästintill intakta, lite skrap och blod, och fortsätter att känna om jag är hel för övrigt. Reser mig upp och det ömmar överallt. Mitt löpsällskap ser ut som en stirrande emoji och har inte ens vett att skratta fast det måste ha varit århundradets vurpa. Det är här det skämmiga kommer. Jag har trillat. Jag ser mig om. Och jag går bakåt för att se vad jag har snubblat på.
Som om det skulle göra skillnad.
Vad är det som får oss att gå tillbaka och kolla på roten/Stenen eller till och med lyktstolpen som vi ibland tjongar in i? Det är ju skämmigare än att tugga jord. Jag tror helt klart att jag skulle få 9 poäng av 10 för magplasket, för marken gungade till och det finns hopp om att lära mig dyka i bassäng efter detta. Nu har jag ju testat på hårt underlag.
Så kan det gå med en asfaltsballerina på vift.
Blodiga, blå knän, skrapad armbåge, skrapiga handflator och öm bröstkorg är bara ett bevis på att jag lever och gör saker. Ibland måste en helt enkelt bara testa om läkningen fungerar och kroppen gör det den ska. Adrenalinpåslaget efter denna uppvärmning är inte att leka med.
Känner igen mig och kan relatera. För inte så länge sen när jag skulle springa i skogen på stigar istället för asfalt som jag vanligtvis gör så slutade(eller egentligen började) det med en vurpa för mig också… Jag snubblade på en rot ett par hundrameter hemifrån och landade där på stigen handlöst och raklång. Skrapsår på knät och något mindre hål i tightsen, några små skrapsår på händerna och en obehaglig smäll mot bröstet/lungorna blev resultatet. Jag vände mig såklart om när jag låg där på marken för att se om någon sett min vurpa och jag hade väl tur i oturen att ingen annan syntes till. Men den smärta som uppstått vid bröstkorgen blev sämre dagen efter och kommande dagar vilket visade sig vara en revbensfaktur som hade orsakats fallet när jag snubblade. Skammen att berätta att man fått en revbensfraktur pga att ha ramlat blev ett faktum och att skratta åt det gjorde dessutom ont(att hosta med revbensfraktur är nog ännu värre..). Summan av kardemumman är att det nog dröjer ett tag innan jag ger mig ut på löpning längs stigarna igen.
’ajdå! Jag har faktiskt ont i bröstkorgen – framförallt när jag ska skratta eller nysa. Får nog hålla lite koll. Tack för att du delar med dig