Att inte ha en plan är också att ha en plan.

Varje år tävlar vi i släkte på Kungsholmen runt. Under Pappa Putte LK finns det 6 barn, 9 barnbarn, två fruar, en flickvän, två fästmän och en pojkvän. Lägg till en bonus-son/bror på 10 år. Distanserna för de minsta är 1 km, sedan följer 10km och en halvmara. Den senare är den vi fightas hårdast i.

Innan start tar vi givetvis en selfie! Foto: privat

Inför årets upplaga av Kungsholmen runt stod min pallplats på spel. Jag har några segrar, en andra och en tredjeplats i bagaget. Nu vet jag att mina barn har blivit snabbare än vad jag är, och det må vara hänt, här kan jag alltid glänsa mig i deras framgång och ta åt mig deras snabbhet i form av ursäkter som ”Bra DNA”, ”deras mor är en löptränare”, ”Tävlingsflätan gör farten”, ”Sådan mor sådan son” och så vidare. Mina bröder har genom åren blivit snabbare och snabbare, medan jag har valt att springa längre och längre.

Mitt personbästa på halvmaran är 1:40. Mina bröder är goda för 1:43-1:46. Min son Alex har ”fegat” föregående år genom att springa lugnt med mig och Elin första varvet och sedan dra ifrån, och Elin har sprungit med mig. Nu har hon tränat lite mer och är snabbare än jag. Men jag har ju rutin och vet hur jag ska disponera min energi. Jag har styrkan och tryggheten att jag kan springa en hel mara vilken dag som helst i veckan. Jag har kontroll. Elin däremot var lite nervös, och det skulle kunna hända att hon skulle gå ut för hårt och sedan slokna. Alex var taggad, en säker vinnare. Mina bröder skulle jag eventuellt kunna fightas mot.

För några vecklar sedan fick jag kalla fötter och tänkte att jag skulle missa pallplats och komma femma. Jag säkrade upp genom att kontakta Glädjeknuff och erbjuda mig att springa med dem. För en god sak. Och ändå delta i loppet. Men de fick inte ihop tillräckligt med barn, så jag blev inslängd i matchen igen. Då valde jag att inte ha någon plan. Bara springa på känsla och må finemang.

Alex startade en klass före oss och hade fem minuters försprång. Jag och Elin startade 12:05. Vi tog det lugnt den första kilometern (5:26) och fortsatte ner mot Stadshuset. Den sträckan är ”hemåt” för mig så där brukar jag öka, vilket jag gjorde även denna gång. ”Lugna dig morsan!” sa Elin ”Vi ökar på andra varvet istället”. Mina ben ville springa i 4:55-fart och jag drev på, drog ner på tempot på dotterns order och hittade flytet. Vi siktade på att springa i 5:10-fart och var duktiga på att hålla farten genom vätskekontrollerna. På Kungsholmsstrand mittemot Karlbergs slott stod #skyltmannen @raznu och hejade. Det var så sjukt skönt med peppen där och Elin fick fart under sulorna. ”Nu är målet att bli påhejad av honom igen på nästa varv! Det är fokus!”. Den flacka delen av banan gör att vi omedvetet ökar tempot. När kringelikroken i Fredhällsparken kommer börjar andra sacka av, men vi fortsätter i samma takt, tack vare hejarrop från Katrin. Snart har vi kommit ett varv och vi klockar milen på runt 50 minuter.

Det finns ingenting att klaga på

Foto: Katrin Andreasson

Vädret är fantastiskt! Vid starten runt 10 grader och nu kanske 12-13. Det är bara lite svag motvind just i Fredhäll, men annars är allt perfekt. Det andra varvet tar vid och jag blir påhejad av IF Linnéa och Catti står efter vätskekontrollen ”Du ser stark ut snygging!”. Och jag känner mig stark. Inte det minsta trött. Ner mot Stadshuset ökar vi ytterligare och Elin säger ”Hoppas vår tomte står kvar och hejar! Jag längtar dig!” Klart vi längtar dit. Kungsholms Strand känns plötsligt lång. Jag förstår att jag är lite låg på energi och tar sportdryck. Elin ökar farten och blir påhejad av @raznu. Jag kommer strax efter och får samma pepp ”Köööööör Mia!”.  Här måste jag ha skickat iväg min energi till Elin för jag får loppets långsammaste kilometer efter uppvärmningsbiten (5:23) och jag ser Elins tävlingsfrisyr vippa iväg långt där framme. Jag samlar ihop mig och har fokus på att leverera jämn fart. Allt känns bra – flåset, benen och tankarna. Kilometer efter kilometer klockar jag på 5:06.

Hitta ett mantra

När tre kilometer återstår börjar jag tänka ”Snart är jag i parken och ett varv kvar”. Den avslutande kilometern går nämligen i Rålambshovsparken där du passerar målområdet och tar 1195 meter i en lov. ”Snart är jag i parken och ett varv kvar”. Detta hinner jag tänka trehundra gånger. Jag springer i samma fart och kommer in på min tredje sämsta halvmaratid genom tiderna, men med en superhärlig känsla i kroppen och ett glatt sinne. Jag tar emot medaljen, byter några ord med Karin Durén och springer direkt till en bajamaja. 10 dadelbollar innan start var nu färdigknådade och ville ut.

Segraren i årets Släktfejd på halvmaran – Alex Thomsen (och hans stolta mamma). Foto: privat

Vid pappas grill i parken mötte jag sedan segraren, min son Alex som tagit halvmaran på 1:39, och en stolt Elin som gjorde personbästa med 1:45 (tidigare 1:49 och 1:52). Och så jag som fick brons på 1:47. Jag klådde i alla fall bröderna. För ingen av dem ställde upp på grund av förkylning. DNS är också ett resultat i listan.

Att inte ha en plan och springa med en bra känsla var bästa planen. Igår och idag mår kroppen toppen.