SM-medalj till mamma!

Hej Per-Arne!

Visst satt du på ett moln i himlen i helgen och tittade ner på mammas bravader under Ultrafesten i Växjö?

I julas fick hon ett äventyr i en av klapparna, ett med rebus och ”Vart är vi på väg?” Hon sade efter några veckor att det kunde vara en Universitetsstad, kanske Växjö? Och som du vet är hon ju grym på frågesport och allmänbildad som få. Det är inte många som slår henne i TP och och Jeaopardy. En svår motståndare.

Vad hon däremot inte gjort tidigare är att testa hur långt det där goda motståndet kan ta henne fysiskt. Du har ju märkt ibland hur trött hon är när hon kommer för att besöka din grav, det är för att hon promenerar dit. Hon promenerar en hel del faktiskt. Hon får ju fnatt ibland och vill gå till platser från sin ungdoms tid. Alltid med ett mål och en vattenflaska i handen. Från Sundbyberg till Spånga, hoppar på en buss till Vällingby, sedan promenad på mark som tidigare var känd, men nu följt med tiden och fått nya hus och gator.

Tävlat fysiskt har hon inte gjort. Kanske försökte du få med henne på golftävlingar då och då, men nu har hon så nedsatt syn att hon inte skulle träffa bollen ens om den lös neongrön. Joggat har hon aldrig. Och tävlingsinstinkten har jag inte märkt av. Kan vara den gången hon var med i vinnarlaget i boule på arbetsplatsen hon var på och de hade en teamaktivitet. Det var svårt att få av henne medaljen som de hängt om hennes hals.

Hursomhelst. För några veckor sedan berättade jag för henne att hon ska vara med i en 24-timmarstävling i Växjö. Nämligen SM. Hon har goda chanser att ta medalj eftersom hon är bra på att promenera. Jag var lite orolig hur det hela skulle landa, och du vet ju Per-Arne att hon inte är som andra människor, om hon någon gång blir nervös så är det för något väldigt udda, som att missa att få äta gröt just klockan 7 en vardag. Resten är hon cool med.

Hon tog emot det hela fint. Hon satte igång att träna. Hon gick från Sundbyberg till Norra Begravningsplatsen till dig, jag antar att hon berättade då vad det var hon skulle göra? Sedan traskade hon vidare till Odenplan, Norrtull och lite till. Bara hon får sitta och vila emellanåt så kan de där långa, smala pippibenen ta henne långt. Hon testade skor och sade att Hoka var för mjuka och Mizuno perfekta.

Väl på plats startade hon starkt. Jag vågade inte peppa och pusha, för man vet ju hur det är mellan mödrar och döttrar, det kan gnistra till om man pushar för mycket. Hon hade satt på sig fina löpartights i sin favoritfärg lila, och självklart hade hon klubbtröja från IF Linnéa. Hon traskade på och ledde sin åldersklass ett bra tag. Hon fick pepp av supporten och tid att prata med både Bertil och Ann-Sofie.

Störst av allt var nog ändå att få delta i samma tävling som Anders Szalkai. Honom kunde hon namnet på, det är nog tack vare dig och dina maratonlopp. Aldrig trodde väl du (eller jag) att Monica skulle vara med i en löptävling? Visst är det coolt?

Målsättning för en nybörjare

Mamma sa till mig att 5km skulle hon nog gå, jag försökte sträcka mig till 7km. Efter hennes träningshelg i Stockholm sade jag att det där får hon nog revidera. Har man klarat att gå 1,5 mil en lördag så kan man nog stretcha det lite till på tävling.

På plats var det ordnat en 821 meter lång rundbana för 24-timmarslöparna. Mamma undrade lite gulligt om de som promenerar startar samtidigt, eftersom 100 kilometerslöparna startade tidigare? Jag försäkrade henne om att det är samma tävling som jag och Stefan skulle delta i, med start klockan 11. Hon hade fin nummerlapp med sitt namn på, ett chip runt fotleden, mössa på huvudet och vattenflaskan i handen. Hon var taggad och redo. Inte ett dugg nervös.

Varv efter varv knatade hon på. Det blåste rejält men hon hittade en härlig bänk att vila på. Hon var lycklig efter 15 varv och var nog nöjd redan då. Men som du vet Per-Arne, tävlingar kan få ur en massa extra ur en, så hon lydde supporten och gick vidare. Hon satte målet på 24 varv – hennes lyckonummer.

Men supporten sade att det gick inte för sig, två varv till och du har ETT HALVT MARATON! Min 76-åriga mamma klara ett halvaraton? Jag kunde inte tro det. Hon hade börjat halta för att hon hade ont i höften. Hennes artrosknä var snällt och gnällde faktiskt inte alls. När hon stapplade på sista varvet höll jag henne sällskap. Det var så fint.

Hon åt middag som arrangören bjöd på vid varvningen. Köttbullar och mos. Sedan lämnade hon in chipet, tackade för sig och fick skjuts till lägenheten som vi hyrt. Dagen efter kom hon tillbaka och hejade fram löparna och fick se ett nytt svenskt rekord, sedan fick hon gå upp och hämta silvermedaljen i Kvinnor 75. Det var stort! Hon var grymt imponerad av Ann-Sofie som traskat ihop en hel mara.

Jag tror att mamma fick blodad tand. Nu ska jag bara ge henne i present att sova i sovsäck i solstol under tävling, så har vi nog en mil eller två till i hennes ben. Men redan nu är hon med i statistiken och SM silvermedaljör. Jag förstår att du är stolt över henne. Det är jag. MASSOR!