Dags för start…….

Mia och jag innan start ute på Långabryggan i Bjärred. Foto: privat

Äntligen hade dagen kommit för att loppet, Trans Scania 246 km, eller 153 miles skulle starta. Ett lopp som jag hade längtat, tränat, studerat och tränat igen under en väldigt lång tid. Redan 2010 var det tänkt att jag och Mia skulle stå på startlinjen, men tyvärr strax innan start blev jag allvarligt sjuk och kunde inte delta.

Men nu 4 år senare stod vi där 10st löpare, alla väldigt taggade och rutinerade Ultra-löpare med minst ett 100miles eller längre i år. Själv hade jag kvalat in på ”gamla” meriter och jag kände mig lite ensam, trots allt var det 4 år sedan jag hade kutat längre än 60 km. Men jag kände mig stark, säker och fast besluten att fullfölja loppet oavsett vad som händer.

Under den första timmen var det mestadels asfalt något jag ogillar, något som tar hårt på min kropp. Jag får oftast inget flyt i löpningen och svårt att hitta rätt rytm och känsla, vilket är oerhört viktigt för mig. Men efter att vi hade kommit genom Lund och till starten av Skåneleden, började det lossna för mig. Nu skulle det bli terränglöpning vilket för mig det bästa underlaget och där är jag stark. Vi hade då kutat (2 h) kroppen började vänja sig pulsen började gå ner, kroppen hade äntligen hittat rätt.

Inför loppet hade jag tagit med mig 4 par skor. Kvällen innan var jag inte säker på sko-valet. Vilka skor skulle jag välja? Detta var ett oerhört viktigt beslut kanske avgörande för hur det skulle gå. Valet stod mellan Ultra 290, Trailroc 195, Rocalight 295 alla av märket Inov-8 ett skomärke som passar både min fötter och mitt naturliga/lätta steg.

Nu föll valet på 195 en sko med häll dropp på bara 3 mm dvs lite dämpning men bra känsla. Valde mellan den och den hyllade 290 Ultra framtagen för Ultra löpare, den hade lanserats bara 2 månader innan loppet. Jag hade fått beställa den via en site i USA då den började säljas där förre lanseringen i Europa. En sko med mindre känsla men mycket dämpning en sko för långa tävlingar och mycket asfalt. Hade testat skon totalt 5 timmar, men känslan fanns aldrig där, då blev valet enkelt.

Under de första 4-5 timmarna kändes allt på topp! Energi- och dryckintaget låg på en bra nivå, solen sken och detta var perfekt. Det som gör hela äventyret enklare är att vi (Mia och jag) utan någon träning ihop, what so ever, hittar varandra direkt vid första steget. Allt sker väldigt naturligt – vi börjar gå samtidig,t vi springer i samma takt/tempo. Mia är bättre med asfalt som underlag och jag är oerhört stark när det kommer till terräng. Vi kompletterar varandra väldigt bra och det mesta sker utan att någon av oss behöver säga något.

I terrängen hör jag hemma. Foto: privat

Efter att ha haft underbart skönt väder de första 5-6 timmarna öppnade himlen sig och regnet formligen öste ner, vi tog skydd i skogen. Avvaktade ett tag och lät det värsta regna över, men samtidigt insåg vi att vi inte kan vänta ut regnet. Vi måste vidare detta trots allt en löpartävling och tiden tickar på.

Efter 5-10 min övervägande tog vi beslut att fortsätta trots regnet, lite sms-kontakt med vår support-bil om att ändra på vår första mötesplats dvs. 4-5km närmare oss. Även lite instruktioner om vad vi önskade oss till lunch för nu började vi både två bli hungriga.

Första riktiga depåstoppet

När vi kom till vår nya mötesplats tog vi skydd inne hos den lokala handelsboden, dels som skydd för regnet och för att köpa lite ny energi medan vi väntade på bilen. Efter en kort stund dök vår supportbil upp med vår lunch, underbart äntligen lite riktig mat. I med hamburgare och lite cola, nya torra kläder och påfyllning av energidrycker och för min del Snickers samt Guldnougat.

Vi satta kvar i bilen tills det värsta regnet upphörde och ganska snabbt efter lunchen, som smakade underbart gott, tittade solen fram.

Nu var vi fyllda med energi och tog vi farväl av supportbilen gick den första biten för att få ner all mat. Vi insåg att detta stopp tog alldeles för lång tid och tappat en del tid mot andra löpare. Dels pga. av stoppet och allt i stoppet i sig själv tog längre tid än beräknat samt regnet som gjorde oss blöta. Vi tvingades att byta kläder samt vänta ut regnet. Loppet var förvisso långt och allt kunde hända, det visste vi båda, det inte var något idé att lägga mera energi på detta nu. Det var det bara framåt som gällde.

Vår tävling fortsatte och efter en hel del asfalt kom vi djupare in skogen, fortfarande inga problem att springa kroppen svarade bra på allt energiintag.

Vi hade nu avverkat en hel del antal mil och det var ”ganska” lätt att hitta trots stundtals urusel markering längs Skåneleden. Vi varvade gång i uppförsbackarna med löpning ett perfekt sätt att inte dra på sig mjölksyra och hålla pulsen låg. Sakta men säkert började eftermiddagen bli kväll och vi började igen inse att vårt körschema igen inte skulle hålla. Dels tog vårt tidigare stopp längre tid och banan var/är ganska tuff. Vi kunde inte ta ut oss i förväg, loppet är ju trots allt Sveriges längsta terränglopp på närmare 25 mil.

Nattlöpning med lampor och reflexer. Foto: privat

När mörkret lagt sig och vi fick vår nattutrustning i form av reflexer och pannlampa och en god middag(en halva Pizza) samt Snickers, Coca-Cola, Guldnougat så var vi på väg igen. Den här gången hade vi lite mera rutin på depåstoppet. Nu hade vi alla bra koll på vad vi behövde och var någonstans i bilen allt fanns. Så den här gången gick allt smidigt och bra, vi kom snabbt iväg.

Första natten

Taggade inför natten gav vi oss ut i längs spåret, ni som har varit ute mitt i natten i en skog utan belysning från gatlampor vet att det blir becksvart. Att sedan hitta en led som ska vara markerad och på detta hade man varit vaken från 7 i morse nu var klockan cirka 21.00, det var nu loppet började. Varje beslut skulle ta lite längre tid dels på tröttheten dels på mörkret. Sakta men säkert sprang/gick vi in den flera hagar med kossor stirrande på en samtidigt som man försökte navigera rätt, inte helt enkelt.

Någon gång på natten gick vi rejält fel fast vi hade blivet varnade av en löpare då karten inte stämde. Tyvärr lite för sent vips så rök 45 min helt i onödan, den där skogsdungen med nässlor och sly var ingen höjdare som troligen inte röjts på 10 år.

När vi så äntligen kom ut och hittade rätt gick vi längs en väg då var suget på någon förändring väldigt stort. En Land Rover TD5 110 dök upp och strax efter som en välsignelse dök en V70 (blå 2010) upp och frågade om vi behövde något?? Va mitt i natten undrar en för oss helt främmadne människa om vi behövde något…

Det visade sig att föraren hade pacat en annan löpare och hittat oss, vilka underbara människor det finns inom Ultra-världen. Tack Lupita! En klunk kaffe och ett äpple som smakade helt gudomligt gott. Lite snack och vi var snart på väg vidare på vårt äventyr, nu lite positvare med lite mera energi. Här blev det mycket gående dels på grund av trötthet och dels svårigheten att hitta.

Sakta börjar morgonen lysa upp och solen börjar äntligen värma oss, trots varma och bra kläder blev det lite kallt under natten. När vi så tar oss fram börjar vi möta andra löpare, VA?? Ligger vi så långt efter kan det vara möjligt och på mindre än 1 h möter vi ledaren och 3 andra. De två sista skulle senare bryta något vi anade när vi möttes längs en lång asfalterad väg. Då hade vi säkert 2 h kvar tills vi hade nått Haväng där man vänder tillbaka.

Nu började vi närma oss vårt första stora mål Haväng och den efterlängtad frukost och framförallt Östersjön. Här skulle fötterna badas vi skulle äta mat. Bara 1-2 h tidigare hade vi totalt mött alla löpare dvs vi låg toksist av alla 10 löpare. Ändå var vi båda fast beslutna att doppa fötterna, det hade vi lovat varandra. En sådan underbar känsla, just då var jag så överlycklig hade grejat natten utan att krascha eller få några större dippar.

En härlig känsla som jag kommer att bära med mig länge och tänka tillbaka på då och då. Detta var något jag hade drömt om, tänk er själva doppa fötterna i Östersjön 24 timmar tidigare hade vi varit vid Havet, häftig känsla.

Här är jag vid Haväng – halvvägs genom loppet, i nya torra kläder och nyfixade fötter. Foto: privat

När vi mötte upp vår support blev det ett sedvanligt byte av kläder, tog av pannlampan in med ny energi, torka fötter rensa skor från allt sten och grus. Nu kände vi oss starka med lite mat och påfyllning av Anickers, Guldnougat.

Dags att bege sig tillbaka till Lund och klockan tickade vidare, nu visste vi lite mera vad som väntade oss, nu borde det ända vara enklare eller…….

I samband med depåstoppet vi fick vi information om hur vi låg till i loppet, vi låg fortfarande toksist av de som skulle gå i mål. Nästa person framför oss vad cirka 2h framför oss, ett ganska långt försprång men skam den som ger sig.

I och med att vi hade träffat alla på väg till Haväng kunde vi diskutera deras skick och om det fanns någon chans att komma ikapp men då kändes avståndet väldigt långt.

Nu började färden hemåt mot målet (Lund) tidigare hade vi både känt oss starka under omständigheten av vi hade varit vakna i 30 h och hela tiden rört oss vidare. Helt klart sätter detta spår men vi hade sagt till varandra att om vi blir för trötta skulle vi vila, en viktig sak att inte negligera.