Pilates har jag gjort. Det tar en timme.

Jag är så stolt. Idag har min mamma vandrat 13,5 kilometer från Nikkaloukta till Kebnekaise Fjällstation. 6 km tog vi båt. Min mamma är 69 år och har aldrig vandrat, aldrig löptränat – men hon har kört Pilates. I en timme.

Vi tog flyget till Kiruna, sedan taxi till Nikkaloukta där vi åt renskavsgryta och älgfärsbiffar. Därefter var det full vandringsmundering där jag tog en stor ryggsäck med våra sovsäckar, mat, termosar och extrakläder. Mamma fick en liten ryggsäck med det hon tyckte var viktigt. Som läppstift och blommiga solglasögon. 5,5 kilometer och 80 minuter senare var vi vid Båtlänningen. Vi väntade drygt en timme och tig sedan färjan 6km.

8 km kvar till Kebnekaise fjällstation och klockan har hunnit bli 18:15. Jag var orolig för mörkret då vi bara hade en pannlampa. Mamma var dock vid gott mod och gick 25 meter bakom mig och trallade och sjöng. Efter 3,5 km stenig terräng upp&ned så tog vi en kort paus. Alla ekipage vi sett/åkt båt med hade passerat oss. Det hade tagit oss en hel timme. Jag ville inte stressa mamma och tänkte att i värsta fall sover Vivi sovsäckarna under bar himmel.

När vi kommit drygt 5 km slutade Mamma nynna glada visor och började istället muttra ”varför ska vi UPP här när vi snart ska ner igen?” Jag försökte lite fint förklara för min Skånska mamma att fjällvandring rätt mycket handlar om FJÄLL. Som är som berg. Som lutar upp. Och sedan ner.

Skymningen började falla och mamma svor åt en och annan sten. Jag gav henne en halv Maxim Powerbar med jordnötssmak som hon kallade för ”kartong”. Efter några minuter landade energin och hennes humör blev bättre. Benen, fötterna och rumpan däremot hade tränat mer än någonsin. Hon fnittrade som en flicka när hon i dunklet snavade till på de stora stenarna och stapplade fram mot spången.

Jag försökte öka takten, men mamma drog ner den. Klart hon och hennes kropp fick bestämma! När en halv kilometer återstod började hon prata med Spången, jag var glad att jag kunde skymta ljusen från Fjällstationen. Instapplandes efter sin första vandring på 4,5 timmar var hon trött, glad och lycklig.

Jag är stolt. Imorgon bär det av mot Tarfaladalen. 8 km vandring, rätt mycket uppför – men det tänker jag inte avslöja för henne. Istället ska vi fortsätta prata om mormor som gick bort förra året. Hon får oss fortfarande att skratta och bli varma om hjärtat.

(Mobilbloggat där bilderna valde sin egen storlek och placering)