Nåja, dagsljus var väl lite att överdriva, snarare grådassig eftermiddagsskymning. Den där blå himlen, den höga luften och de krispiga, färggranna löven uteblev. Molnen låg tunga och regnet strilade stilla ned. Strax efter två åkte löparkläderna på och mina trasiga Asics 2120 skulle få testa Ursvik Extreme, terrängbanan på 15 kilometer. Jag satte igång pulsklockan som visade 95 slag i vilopuls – oups. Stod stilla och avvaktade, ingen förändring… hoppad upp i luften en gång för att se om det ändrades – pulsen gick upp till 127 slag. Äeeeh? Dags att byta batterier?

Det tar 7-8 minuter att springa från kontoret mot Ursvik, jag kommer på spåret ungefär vid milspårets 8-kilometersmarkering. Jag sprang mycket långsamt för att väcka kroppen och få igång värmen. Pulsen, eller snarare pulsklockan, stabiliserade sig och visade på normal puls. Det var inte många löpare ute, stötte på ett par hundägare som trotsade regnet och vallade hund.

Jag höll jämnt tempo de första 4 kilometrarna tills jag kom till starten i Ursvik, här lutar det en del, men det är skönt att redan vara uppvärmd och ha pulsen på en bra nivå (155) när det är dags för den första backen. Tänkte på att hålla upp hakan, fram med höften, trippa på tå och köra en grym teknik. Det underlättar faktiskt. Följde sedan X-tremes markeringar och det blev mer och mer terräng. Hala rötter, geggiga partier, uppförsbackar som nästan lutar 90 grader. En av de värsta backarna gick jag uppför – inte ens Allan skulle kunna få mig att springa de sista metrarna. Banan påminde mycket om Tjurrusets terrängbana, fast i Ursvik finns inga träsk eller bäckar man måste ta sig igenom.

Regnet föll och jag var glad över att ha mössa. Jag höll huvudet högt och njöt av vätan, njöt av den friska, fuktiga luften. Njöt av den blöta doften av löv och jord. Försökte leta efter några träd som fortfarande bar löv och hittade en och annan björk som krampaktigt höll i de sista gula bladen. Jag lät mina tankar flyga fritt och grabbade tag i de största frågetecknen, de där jobbiga som ligger och gnager i en. Att bara låta benen mala på rytmiskt tillsammans med andningen och bearbeta sitt inre är den absolut bästa vinningen med löpning. Jag fick inte alla frågetecken till utropstecken under rundan, men väl en och annan punkt. En känsla av acceptans, höja blicken se helheten, se framåt. Mina tankar samlades ihop, kategoriserades och lades i rätt fack. Det lämnade det förut så kännbara kaotiska virrvarr i huvudet.

Efter ungefär 8 sprungna kilometer funderade jag på att haka på milspåret istället, det regnade ju trots allt och jag var blöt om fötterna. Men vaddå? Vad var det här för tanke? Om man ändå är blöt, svettig och geggig kan man ju lika bra fortsätta? Dessutom skulle jag ju testa X-tremebanan – och då ska jag väl slutföra det jag påbörjat? Sagt och gjort. Jag ignorerade de gröna markeringarna och följde de vit/svtarta tills det var dags att vända av tillbaka mot kontoret.

Jag hade varit förutseende och satt igång bastun innan jag drog iväg. Mina kläder var dyblöta och skorna genomleriga, allt åkte ner i en plastpåse efter avsköljning. Jag tog en lång stretch i bastun och tinade upp mina knallröda lår. Pulsklockan visade på en medelpuls på 159 och en maxpuls på 210. Hmmm – den rusade iväg i starten men den senare högst mätta pulsen var 170.

Efter terrängbravaden var jag helt slut i ländryggen och stel i baksida lår. Det bästa botemedlet mot detta är att krypa omkring på golvet, vilket jag gjorde med min brorson Hugo 8 månader där jag tankade lite mys, de ska nämligen lämna November-Sverige och resa runt i Florida i 5 veckor.