Tårarna rann långsamt ner för mina kinder

Det har gått två timmar in i spinningutmaningen som är sex timmar lång. Vi sitter på cyklarna uppe i gymet, ditdragna av frivilliga och gymägare Jocke (Actic Kista). Förberedelser och fix för att allt ska fungera. Två timmar av spinning med intervaller, utmaningar och frågesport. Varje liten del är en tävling, varje liten fråga den vktigaste för dagen.

Jag tillhör lag Skåne under spinningen. Foto: privat

Svetten rinner mellan mina bröst och jag har bytt tröja från den tunna gula till min fina VOID (tävlingslinne). Jag vet inte om det är den fysiska utmaningen som gör mig lite skör i själen, men jag blir med ens så medveten om min omgivning. Jag ser mig själv utifrån och lämnar mitt eget centrum. Jag svävar över salen med entusiastiska spinnare. Skratt, rop och pepp. Människor som går utanför sin komfortzon – och då menar jag inte bara den fysiska. Jag ser mannen som förra året kom till ett av Krutgubbens spinningpass iförd cykeltävlingskläder, proffsig fokuserad blick, i tron om att det skulle vara en fokuserad elitliknande träning inför Vätternrundan. Då skrattade han till och blev överraskad av lagtävling, skratt och social gemenskap trots allas olikheter. Han såg lite malplacerad ut men hängde med. Tre timmars spinning är bara bonus på Krutgubbens sammankomster.  Jag ser som sagt mannen. Nu står han framför spiningcyklarna och dansar till Macarena eller någon annan höftgungande låt. Borta är den elitriktade blicken och i ögonen syns ett ljus. Han skrattar och sparkar med benen.

Danspaus bland cyklisterna. Foto:privat

Jag kan inte kliva av cykeln. Jag blir så rörd av hela situationen. Av 36 personer som gemensamt har roligt, av de som står på löpband och ska hejas fram. Jag gråter. Tårarna rinner långsamt ner för mina kinder. Det är glädjens och tacksamhetens tårar. Jag har ingenting att skylla på mer än det. Trots musikens fart och ljudet i salen så är jag lugn i själen och känner harmoni. Jag ser alla glada miner, hör musiken, ser fokuseringen och sammanhållningen. Jag ser Krutgubben som ser till att samtliga inne på gymet känner sig sedda. Löparna på löpband presenteras och det visslas och hejas. Allas musikönskningar tillgodoses och vips har det gått fyra timmar av de sex. Jag blir så uppfylld av att vanliga människor kan släppa garden och ha roligt. Att allt inte är blodigt allvar och att vi inte behöver stå med fokuserad blick och låtsas vara elittränare. Att sex timmars spinning med glädje är bra träning det också. Att det inte måste handla om blodsmak och trasiga muskler för att räknas som viktiga.

Några av löpbandshjältarna. Lars-Erik främst i bild och lite längre bort Micke och Patrik som jag känner till. Foto: privat

Jag byter tröja igen och jag blir bara mer och mer energifylld. Jag har inte ont någonstans utan spinner vidare i den ena intervallen och ruschen efter den andra. Vilar lite när ”Lag Stockholm” får köra och ger själv järnet när det är ”Lag Skånes” tur. Jag tillhör lag Skåne. Kanske för att min mamma är skånska eller bara min kärlek till landskapen under mina långa lopp därnere.

Fastklistrad. Foto: privat

När sex timmar har gått får jag lite separationsångest. Hela stället osar gemenskap och jag vill inte lämna. Jag vill vara kvar för alltid och bara andas luften. En man som sprattlar med benen har fått mig till tårar, en tjej på löpband som tar personligt distansrekord gör mig stolt trots att jag aldrig träffat henne tidigare och min tacksamhet till Jocke Krutgubben är enorm. Jag är människa och här vill jag vara. Bland likasinnade fast ändå så olika.