När våra 4 första mil var avverkade började det ”riktiga” loppet. Då återstod det ju bara 12 varv och jag och Åsa hade varandra. Jag kunde snabbt lämna mina bekymmer någon annanstans och bara befinna mig här och nu i löpningen. Vi hade roligt och gladdes åt att vara växelvis starka på olika sträckor. Som den asfaltsballerina jag är, blev jag mycket förvånad över att älska löpningen i skogen där jag praktiskt taget flög över stock och sten!
Mina ruskigt snabba X-kross. Därbakom döljer sig ett par lyckliga ögon. Foto: Johan Stegfors
Löpningen är mitt mentala SPA…
När jag springer ultra går jag in i mig själv och styr mina tankar som också påverkar mina känslor. Jag bygger mig stark inifrån och ut, tar inte in något jag inte behöver. Min löparsjäl är ”untouchable” och kroppen är bara en Evighetsmaskin som transporterar den framåt. Ingenting sticker hål på min glädje, ingenting kan påverka lyckan som drivs inifrån mig själv. Mål jag satt själv, mål jag vill nå för mig själv och ingen annan. Jag är inte mina prestationer – jag är min totala upplevelse och de samlade dagarna i mitt liv. De tankar som starkast slog fäste i mig var tacksamhet. Ett mycket viktigt inslag för ett lyckligt liv. Jag kunde även sortera in de saker jag vet att jag måste förbättra mig på för att bli den jag vill vara. De tråkiga sidorna hos mig själv har jag accepterat och försöker tona ner (inte alltid så lätt – ibland tar de överhanden), men nu lade jag en liten plan för hur jag ska tackla dem framöver -kategorisera, lägga i låda, öppna vid senare tillfälle.
Jag höll min strategi om ständig energi – fylla på när jag är glad och pigg, aldrig när det är för sent. Vanligtvis brukar tiden på natten mellan 02:00-04:00 var riktiga dippar för mig, så jag burkar fylla på med kaffe, smörgås, powerbar och godis. Den här gången glömde jag alldeles bort att ta kaffe i tid. Jag bälgade i mig buljong, tog lite chips och smaskade på en kall pizzabit. När jag några timmar senare insåg att jag glömt mitt kaffe var klockan redan 04:45 – jag hade klarat mig igenom hela min annars så jobbiga period utan en enda negativ tanke!
Grym är vad du är! Värsta maskinen ju 🙂
Det där med tacksamhet är något som jag ofta tänker på i samband med träning. Det är lätt att plocka fram sådana tankar när det går bra, men jag har upptäckt att de hjälper mig genom de tunga kilometrarna också. Tacksamhet över att jag har ett liv i vilket jag kan ägna mig åt träning och tacksamhet över att jag har en kropp som fungerar för träning och att jag tycker det är roligt att träna mig trött.