Tiotusenmilaservice hos naprapaten

Förra veckan drömde jag om loppet. Det var så lätt! Jag bara sprang och mådde bra, sov gott och vaknade och sprang vidare! Eftersom jag kände mig så glad så visade alla vägen! Det var allt jag hann drömma. Då vaknade jag med en bra känsla.

Foto: Nallat från Trans Pyrenéernas facebooksida.

Igår natt sov jag länge. Hela nio timmar. Då hann jag drömma desto mer! Det var dåligt väder och jag var iskall och blöt, stigarna var hala och jag kom ingen vart. Stormarna höll mig stillastående och jag blev ensam kvar, trött och orkeslös. Jag vaknade en timme före klockan skulle ringa med tok-kramp i vaden, men somnade om. När jag vaknade andra gången var jag stel i hela kroppen. Ryggen ömmade, skuldran kändes som om alla nerver hade kommit i kläm och var det inte så att hälsporren gjorde ont också? Och den där tån som gjorde sig påmind allt oftare…. hjälp!

Mardrömmarna

De kommer alltid när loppet närmar sig. Jag har tidigare vaknad mitt i natten med löparknä, för att vakna på morgonen återställd. Alltså har det bara hänt i huvudet.

Tiotusenmilaservicen

Vilken tur att jag skulle till Löparnaprapaten Joakim Kastebring på Specialistgruppen! Orolig över vilka krämpor han skulle hitta på Evighetsmaskinen gick jag dit. En liten låsning i nacken – knak. Den vanliga låsningen i bröstryggen och vänster sida i ländryggen (tidigare haft nervinklämning) knak. Snabbt åtgärdat.

Vaden däremot hade jag haft kramp i på riktigt så den var stel och fick sig en omgång hårda nypor och nålar. Det är lustigt hur ens sinne/drömmar/projiceringar kan få kroppen att fly och fläkta i sömnen och krampa – jag hade nämligen inte utsatt kroppen för något tufft, mest vila, en PT-jogg med adept och lite lek och plask en vid Hornsberg en halvtimme.  Milt och snällt mot kroppen så det förslår.

Efter genomgången hos Joakim fick jag ok-stämpel och det finns ingenting att skylla på hos kroppen inför stundande äventyr. Skönt besked.