>Klubben för högt motiverade människor!

Det slår aldrig fel att det sätts personbästa på våra tröskelpass, framförallt för nybörjarna. Det är helt makalöst vad som kan åstadkommas. Folk ger sig bara attan på att göra det. Pressa sig lite extra, ta i fast musklerna skriker, fokuser och flytta fram tröttheten. Kämpar lite till. Ger inte upp.

Vi är ju en salig blandning löpare med olika karaktärer, löpstilar och saker vi är bra på. Somliga är jättesnabba (Erik) och somliga är toksnabba och persar fast de fjutt-trösklar (Karin), andra går på känsla (min vapendragare Tone). Någon innehar ett totalfokus jag är grymt imponerad av (Fredrika) Men vad är jag bra på då?

När vi samlades före träningen berättade coach Nisse att vi skulle köra tröskelpass ”Söder Runt”. Sträckan är 10 km och vi värmer upp 1 km först. Tröskelpass innebär att man ska springa riktigt snabbt, strax under mjölksyrakänning och inte full tävlingsfart. Man ska alltså inte kunna prata annat än enstavigt. Va!?

Fan, är det något jag kan så är det att snacka. Jag försökte lite fint påpeka att jag har så mycket prat i mig att det ligger lagrat och kommer ut av sig självt och jag loooooovar att det är jobbigt ändå. Jättejobbigt. Typ.

Jag hamnade i alla fall i en grupp bestående av Anders, Patrick, Tone, Evelina och senare Diana. Vi var nog ”The talkie ones” och körde snack hela vägen. Redan efter några hundra meter säger Patrick ”Jaha, då får vi plocka upp coach Nisse vid Skanstull, han öppnade alldeles för snabbt”. Så rätt han hade, vi plockade upp Nisse strax innan Skanstull…

Efter 5 sprungna kilometer och en hel del snack om lopp och personbästa, visar klockan 25.30. ”Håller vi den här farten kommer du att persa idag” sa jag till Evelina. Taggad till tusen ger hon sig fanken på det. När vi kommit förbi Stadsgårdskajen och förbi den krångliga vilken-bro-ska-jag-under-och-när-ska-jag-svänga vägen ligger Hammarby Sjöstad vackert upplyst på andra sidan. Den här raksträckan ökar vi något trots motvind och köld. Evelina pinnar på, vi plockar upp Diana som var grymt stark idag. ”3 km kvar, vi ökar de sista 500” hojtar jag till brudarna. Tone, Anders och Patrick drar iväg.

Här står jag i valet och kvalet. Ska jag haka på, jag har ju ork. Eller ska jag vara hare åt tjejerna. Lätt val. Jag kan springa 30 sekunder snabbare nån annan gång – men att få dela glädjen med folk som persar gör man inte varje dag.

Jag hojtade och vrålade för fulla muggar, låg 20-30 meter framför tjejerna, ”1200 kvar!” ”1 km kvar!” ”Njuuuut av utsikten!” ”Öka efter tunneln, då är det 500 kvar!”

Evelina och Diana höll jämn, fin fart. Jag klockade mig själv på 50:07, stannade och lät klockan gå, hejade in tjejerna som persade på 50:22 – en fantastisk prestation med över 1½ minuts förbättring. Yey!

Så – jag är bra på att prata. Och skrika. Även om de inte hörde vad jag sa :). Eller så är jag helt enkelt bara bra på att vara jag.