Säg hej till tjejen som aldrig säger nej.
I vilken ände ska jag börja? Den delen att jag gått på högvarv de senaste månaderna? Att min sömn avslöjat för mig hur jag mår? Om ångesten jag kände när jag närmade mig startområdet på Kungsholmen Halvaraton i lördags? Om trycket över bröstet? Andingssvårigheterna? Den fullbokade almanacken? Flykten? Eller att jag försöker vara världens snällaste mot alla andra utom mig själv? Jag suger på att vara egoistisk helt enkelt. Och jag har totalt stoppat huvudet i sanden för kroppens signaler.
Totalt träningsförbud. Ögonen spann loss i skallen på mig. Allt som var inbokat då? Foto: privat
Idag var jag hos naprapaten för jag kan inte lyfta högerbenet sedan halvmaran. Jag toppandas och har svårt att få ner luften i lungorna. Jag trodde i min enfald att lite massage, några akupunkturnålar och ett litet knäck av bröstryggen skulle fixa till symtomen. Men icke sa nicke. Mitt stresspåslag i kroppen var lite för högt och min vilopuls ligger 5-7 slag över det normala. Bara att inse faktum.
Stressad.
Innan jag blir utbränd eller drar på mig en skada är det dags att dra i handbromsen (jo, båda mina barn har sagt till mig, likaså vänner…). Totalt träningsförbud i 7-10 dagar, inte ens promenad. Hur hamnade jag här? Detta händer i kroppen vid stress.
Allt hänger ihop. För att få en bra balans för Evighetsmaskinen brukar jag se över
- Motion och rörelse
- Kost
- Vila och återhämtning
- Mental balans
Dessutom ska flera områden fungera
- Arbetet
- Familjen
- Kärlek
- Vänner
- Ekonomi
Om det är obalans på ett ställe brukar det inte vara så farligt att rätta till. Vacklar det på fler ställen kan det vara knepigare. Om stressen smyger sig på och träningen inte fungerar som ventil längre så strejkar den. Kroppen kan nämligen inte skilja på god och ond stress. Och träning är ett stresspåslag. Obalansen har pågått ett tag och jag har inte lyssnat på kroppen – jag har strutsat.
Jag har totalt träningsförbud i 7-10 dagar. Jag är beordrad soffläge med bok. Ett självklart beslut – skulle jag bli skadad eller utbränd är det längre väg tillbaka – jag tar det på allvar och bromsar på fler ställen samtidigt (multibegåvad som jag är).
Älskade Mia, lyssna även på kroppen efter dessa vilodagar och dra inte på i 100% direkt… Massor av allt til dig
Det lovar jag! Annars har jag ju vilat i onödan 😉
Klok är du i alla fall. Som bromsar när det behövs.
Goda böcker att läsa (som inte alls har med löpning/träning att göra :-)): ”Jag heter inte Miriam” av Majgull Axelsson (allt av Majgull egentligen – om du inte redan läst), de där flickorna i Kabul som jag skrev om på fb, vilken som helst eller helst alla tre böcker i serien om hemmafrun Maj av Kristina Sandberg (lagom långsamt tempo) eller – om du vill ha bra spänning, ”Vassa föremål” av Gillian Flynn. Sådär ja. Mitt bidrag till din återhämtning. Skickar förstås massor av goda tankar också. Från en som vet vad det är att vara fylld av kortison (både från externa och inre källor).
Toppen! Tack för lästips! Jag ska läsa drivvis med böcker – bra Mors Dags presenter till mig 🙂
Bra hjälp du fick då! 🙂
När jag bad om hjälp fick jag höra att ”alla har mycket att göra”. Jag bet ihop. Önskar nu att någon hade skickat hem mig. För här sitter jag. Utbränd och klarar inte ens av löpningen längre, som alltid varit min ventil!
Så ta det lugnt och njut!
Vad tråkigt att höra E! Jag är glad att jag vågar lyfta blicken, ta mod till mig och faktiskt erkänna att det blivit för mycket. Jag får vända det till en styrka snarare än ett nederlag. Jag vill inte att det går så långt som till utbrändhet. Hoppas du kryar på dig.