Trans Pyrenéerna del 4(5) – Om bergen, terrängen och rädslan. Och om att bryta

På några timmar byts tron att försätta berg till en uppgiven hopplöshet. Känslan jag fick på restaurangen vid CP7 var ”Vilken tur att vi inte är så dumma att vi tar svåra passager på natten!”. Föga förstod jag hur svårt det skulle bli framför oss. Jag pressade undan tankarna när jag fick höra att tre personer redan hämtats med helikopter. Jag hade ju sett en av dem och det var en etapp vi klarade galant.

Vackra broar, sköna vyer. Foto: privat

Glada i hågen, fyllda av mat och energi, nyluftade fötter och med soltorkade föredetta fuktiga kläder lämnar vi alltså Checkpoint 6 (eller 7? allt är suddigt). Mannen som vi träffat och pratat med där hade brutit loppet. Han såg ut som en erfaren bergsman och han var skärrad. Djupt skärrad. Det visar sig att han har gått vid ett brant avsnitt och råkat missbedöma terrängen och satt staven ut i tomma luften och fallit ner. Han hade hängt på en klippavsats och fått kravla sig upp. Han var rädd, skärrad och tog sig till en checkpoint och bröt. Det var då jag tänkte att detta måste varit på natten. Efter nästa etapp var jag inte längre lika säker.

Det gick inte att stanna och fotografera vid stupen, det fick bli ett från håll. Foto: privat

Jag hade svullnat upp och mina ben var nu som elefantben. Mitt ansikte var pluffsigt och jag såg inte ut som jag brukar. Dessutom hade min mage blivit så vätskefylld att den hängde. Det var läskigt men gjorde inte ont. Det var bara det att jag inte kissat på 12 timmar vilket jag först inte reflekterade över eftersom jag mådde bra, var glad och hade positiva tankar.

Mitt svullna vänsterben. Foto: privat

Någon timme och några hundra höjdmeter upp var vi plötsligt på ett skrå kring ett berg. Både jag och Janne tog ett djupt andetag och började den fokuserade färden runt berget. Vi höll rätt långt avstånd för här var det inte lönt att stanna, då skulle man lätt tippa över kanten och ner i avgrunden. Vi var båda på helspänn och förstod att ett snedsteg skulle kunna kosta oss brutna ben eller i värsta fall livet. Varje steg var fokuserat. Jag tänkte ett-två, ett-två och bara på vart jag skulle sätta nästa fot. Det kändes som det kunde vara här som mannen fallit och hängt utanför. På vissa ställen var det sluttande stig utåt, vilket gjorde det extra läskigt att sätta fötterna på – skulle man stå kvar på stigen eller glida ut?

Det här kändes som ett riktigt äventyr. Adrenalinet pumpade och vi traskade på. Jag andades lugnt och metodiskt och tänkte flera gånger ”HÄR skulle jag aldrig tillåta mina barna att gå!” och då är ändå mina barn 23 och 26 år gamla. Rädslan som började krypa i mig var direkt kopplat till dem och det jag höll på med. Jag skulle förbi detta. Ett-två, ett-två och bergets smala stig med plats för endast en fot i bredd slingrade sig längre och längre runt. Jag var lugn samtidigt som jag förstod att detta inte är optimalt för en vätskefylld elefent med lite för lite sömn. ”Älskade, fina barn – jag lovar att överleva” tänkte jag när jag tog några meter i taget.

Janne puster ut efter den pulshöjande läskiga färden kring berget. Foto: privat

Efter evigheters evighet blev det lite bredare och det erbjöds lite buskar och träd i branten ner. Detta gjorde att det inte var lika läskigt, det kändes som om man skulle ha något att greppa tag i om man föll ”överbord”. Vi firade med en paus och mitt smågodis. Vi var helt överens om att detta varit en fantastisk etapp med mycket äventyrskänsla.

Vi gick vidare och jag började gunga med min vattenmadrassliknande mage. Nu var bara mina händer och armar normala. Kanske för att jag rörde dem med stavpendlingen? Annars brukar ju fingrarna vara det som svullnar först.

Den här dagen blir lång. Vi tar oss till Marc nattetid och går först en omväg för att slippa värsta branten och sedan är vi vilse på natten. Vi slår följe med en ensam fransman vars flickvän tjingat sängplatser på ett vandrarhem åt oss. Det var ljuvligt att få tvätta av sig och sova gott. 

Dagen efter börjar mitt högra knä att strejka i nerförsbackarna. Mitt högerben är nu så stort och svullet att det har blivit för tungt för min lårmuskel att orka hålla emot utför. Lägg till min tunga ryggsäck. Jag blir långsammare och långsammare.

Janne håller fortfarande ett ganska bra gåtempo men jag sinkar. När det plötsligt hugger som knivar i muskeln ovanför knät och det känns svårt att kunna stödja nerför där det är brant inser jag att jag är för långsam och detta kan bli för farligt. Nu hänger hela buken mot låren och kissblåsan är tom. Vattnet har lagt sig utanför organen och jag har fått ödem. Jag inser att jag är rökt. Jag är inte en rutinerad bergslöpare och jag har inte fått i mig tillräckligt med salt och mineraler. Jag och Janne tar ett snabbt teamråd. Han fortsätter och jag bryter. Jag kommer förmodligen bara att klara raksträckorna, vara för långsam uppför och inte kunna lita på högerbenet nerför. Jag är rökt.

Den uppmärksamme ser att jag nämner herden i denna tabell också – jag var lite dagvill tidigare och det var faktiskt här vi mötte honom.

Där känner jag mig nöjd. Jag har anmält mig och ställt mig på startlinjen till något som är långt utanför min komfortzon. Jag har verkligen inte safe:at. Jag har utmanat mig själv. Jag kliver av 267 km in i tävlingen, med säkert 300 km gjorda (val av andra vägar och felnavigering) och minst 17500 höjdmeter. Det är två Mount Everest. Inte alla som tar det på en semester.

Janne får ta över den handburna gps:en när jag bryter. Vi är då enligt spåret 267 km in i tävlingen. Vi har lagt 4-6 km extra i felnavigering så jag är förmodligen uppe över 30 mil. Foto: privat

Jag viker av från GR10-leden och går bilvägen ner mot Beille. Jag känner hur stressen över tidspiskan släpper och är fri i sinnet. Nu ska jag bara hitta en taxi eller skjuts till nästa Checkpoint, nämligen 8 Gite de Escolan. Jag har tur och träffar en kock från Escolan som ska åka dit om 20 minuter. Jag skyndar mig till en supermercado för att handla apelsiner, choklad och shampoo. På väg dit ropar några unga män från en restaurang ”You are taking the wrong route – please go back – the race goes the other direction!” Jag log och sade att jag brutit. Att jag var okej. Jag var trött och hungrig. Min ryggsäck luktade intorkad svett, fuktigt regn och olja från min mjuka currykonserv. Jag ville duscha, spräcka hål på en blåsa på foten. Jag ville ha rent hår och vara pigg. Jag ville sova. Jag ville ha en säng.

Svullen, nybruten och selfie med kocken som körde mig till checkpointen. Foto: privat

Jag kommer till Checkpoint 8, lämnar mitt chip, äter och duschar. Jag lånar ut mitt shampoo till trötta deltagare som inte bestämt sig om de ska fortsätta eller inte, men fyra av dem får en kick av att lukta gott och vara rena igen och ger sig av. Jag får ett eget tält och går och lägger mig. Jag sover länge och möts av några svenskar från PrioLife, som jobbar för tävlingen och organisationen, på morgonen. En av dem är sjuksyster Anna som tar hand om mitt ödem. Jag får äta salt och drar i mig magnesium. Efter ett tag börjar jag kissa igen. Så sakta börjar vätskan lämna kroppen, men det ska ta två dygn innan högerbenet fungerar utan att vara för tungt.

Hellre skjutsad av kocken än hämtad av helikopter. Foto: privat

Ja, vad gör jag nu? Brutit ett lopp, blir skjutsad till BV2 och ser andra som brutit – många med blödande skavsår på fötterna, svullna i anskiktet och trötta. Jag gör det jag är bäst på – jag fokuserar om och tänker att jag kan hjälpa andra. Det som tidigare i loppet var min intre resa utan sociala medier blir nu det omvända. Jag engagerar mig totalt i tävlingen.

I nästa avsnitt får ni läsa om hur jag iakttar oförmågan av service vid stationerna, hur jag försöker nå Janne som inte kommer klara cutoff-tiden och om hur vi går all-in för att hjälpa vinnaren i loppet – svensken Johan Steene.